111111 ÄR INTE VAR DAG MAN SKRIVER MEN SÅ BLEV DET IDAG DEN 11 NOVEMBER 2011 Dagen till ära har ytterligare ett antal sidor redigerats för den som orkar följa såpor.
Hur det går på byrån hänger på om det blir felr kommentarer där.
30.
Kapitel 6
PÅ HARRYS
Det är tisdagen den 28 juni och kl är 19 30 när jag något försenad kommer till mitt planerade möte med den världsvane resenären Peter, son till den kände Gävle-advokaten Steve Emfors och tillika vän med Tor-Leif, som var min förra kund/klient.
Vi skulle mötas på populära Harrys på Drottninggatan-Norra Köpmangatan, ett par hundra meter från Stora Torget i Gävle city. Här serverade man mycket bra öl och här kunde man också få fantastiskt goda revbensspjäll. Blandningen av musik var också känd och passade mig bra.
Efter att ha tagit en Mariestad på Kungshallen vid sexsnåret så blev jag så trött, efter en lång dags arbete som börjat kl 07 00, att jag var tvungen att åka hem till lägenheten på N Köpmangatan och vila en stund för att inte riskera att somna inför mötet med Peter.
”Tjabba” , hälsar Peter med ett fast handslag.
”Tjena, grabben” , hälsar jag och försöker att vara lika avslappnad som Peter som bär halvlånga shorts och en skjorta av märket Ralph Lauren. Själv har jag ett par snygga shorts från Sebago men tyvärr var inte känslan helt rätt eftersom knappen, ovanför gylfen hade rykt all världens väg och det gjorde att jag inte kunde stoppa ner min randiga t-shirt i byxorna som jag brukade utan den fick istället dölja knappknäppningsproblemet.
”Farsan sa att du ville prata ut lite grann, stämmer det” , undrade jag och försökte få fart på samtalet och samtidigt verka ungdomlig.
31.
”Ja, det stämmer bra. Jag har ett par saker som jag vill tala med dig om i egenskap av terapeut” , upplyste Peter.
”Låt höra” , säger jag och försöker låta intresserad och det var jag väl också även om jag inte hunnit vakna till liv fullt ut efter eftermiddags-vilan.
”Jag har fått ett litet familjeproblem och undrar om jag kunde få din syn på det.
”Vad då för familjeproblem
”Jo det är så att mina föräldrar skilde sig för tre år sedan och första året efter skilsmässan var morsan riktigt sur eftersom farsan hittat en ”bogserbåt” som släpade ut honom ur en, som hon uppfattade det, hygglig relation men som gått i stå för att använda sig av pappas vokabulär. Hade inte den superläckra, 39-åriga Julia dykt upp på hans kontor en svinkall dag i februari 2008 hade han nog varit gift fortfarande. Farsan hade väl inte svårt för att utveckla känslor för andra kvinnor men han föredrog att ”lukta på blommorna” och inte plocka dem för att använda mer av pappas fikonlika ”blomsterspråk”.
”Ja, så är det nog för många. Man studerar det gröna gräset men hoppar ju inte nödvändigtvis över på andra sidan staketet och börjar klippa där” , sa jag och försökte att vara lika ”verbal-floristisk” som Peters pappa Steve. .
”Ingår du och farsan i samma klubb, vad gäller vokabulär” , undrade Peter och log lite försmädligt. Blomsterklubben ”Edelweis” för inbördes beundran?
32.
”Nja, jag vet inte det. Jag har ju känt farsgubben ända sedan jag pluggade psykologi i Uppsala för 20 år sedan så det är väl klart att jag påverkats lite grann men kom tillbaks till ämnet nu. Vi har bara femtio minuter till vårt förfogande innan jag måste dra till nästa kund” sa jag och försökte verka bestämd.
”Var, var jag”? Jo det var det där med morsan och farsans relation. Det var så att min mor, som inte direkt spottade i glaset när man var gifta – och inte farsan heller för den delen – ibland dränkte sorgerna i alltför mycket spirituosa men så ryckte hon upp sig och efter ett år med Julia så blev farsan utslängd från hennes lägenhet i Hudiksvall ( han hade kvar sin egen lägenhet i Gävle hela tiden) och då blev man plötsligt ”jätte-tjenis” på nytt. Man började umgås och man kunde fira jular och födelsedagar med mor Marias vuxnas barn och allt verkade frid och fröjd under ett drygt halvår och ett tag fick jag för mig att de också hade en förnyad relation eftersom de åkte på upprepade Ålands-kryssningar tillsammans, och sedan talade väl om varandra på facebook, och man var väl till och med till Rom på en veckoslutsresa.”
”Det låter ju bra” , sköt jag in eftersom jag tyckte att min roll som terapeut blev alldeles för passiv. Det var väl perfekt att man kunde umgås tillsammans och inte använda barn-barn som vedträn i relationen förklarade jag i en utvikning.
33.
”Ja, visst var det bra men det var ju det att farsgubben hade fått smak på ”ungkvinns” så nu dök det plötsligt upp en fembarnsmamma från Andersberg med barn som farsan gillade starkt och till råga på allt ställde den här damen krav på faderskapet att han inte skulle umgås så mycket med min mor och han skulle definitivt inte resa med henne.”
”Kvinnor är ju av naturen svartsjuka och de är väl inte mindre svartsjuka när de tycker att de fått en skapligt stor fisk på relationskroken. Jag kan faktiskt ha en viss förståelse för den här kvinnan som tydligen heter Ann och är stamgäst på restaurang ”Helt Enkelt” på Kungsgatan.
”Nej, det må så vara att hon kanske inte vill att farsan skall åka på semester med min mor men hon skall förbanne mig inte förstöra för mig och mina syskon vad gäller att upprätthålla en vänligt sinnad relation med min far. De tolererar jag inte och jag tycker att fader Steve är så jäkla svag när han inte får till det här på ett bra sätt. ”
”Ja tycker kanske att du ställer lite för stora krav på din far. Om han verkligen vill vara med den här kvinnan Ann så lär det väl även påverka hans rörelsefrihet. Det är väl inte mer än naturligt?”
”Nej, kanske inte men han måste vara så stark att han kan tala om att han verkligen vill vara med och fira exempelvis mig tillsammans med mina vuxna syskon och min mor.
35.
Det skall inte Ann ha något med att göra och hon skall inte propsa på att Steve hela tiden skall gå på bio med hennes 5 och 7-åriga killar istället för att pappa Steve skall gå på bio eller gå och bada med sina bonus-barnbarn. De behöver honom och det borde Ann förstå eftersom hon själv har fem barn fast två i och för sig är vuxna.”
”Det här med ”egnas barn och andras ungar” är väl ett ständigt bekymmer och i ärlighetens namn tycker jag inte att den här problematiken har blivit så mycket mindre allvarlig de sista tio åren. Utvecklingen på området tycks minimal fastän det är så vanligt med skilsmässor och splittrade familjer. Jag kan ju bara se till min egen erfarenhet. Jag har två barn med min nuvarande fru som är 13 resp. 15 år gamla och sedan har jag ett barn från en tidigare relation på 20 år och han, Sam, går väldigt bra ihop med min son John och min dotter Marta men däremot så har min fru Mia( Greta) väldigt svårt att komma sams med Sam trots att han är vuxen och väldigt tolerant och lätt att ha att göra med.”
”Där ser du” , sa Peter, ”det bara förstärker min syn på att kvinnor är betydligt sämre än män på att vara diplomatiska och försöka skapa så stor harmoni som det bara går i den här typen av vildapel-relationer.”
”Vildapel” , tänkte jag och undrade om även Peter hade blivit smittad av blomsterspråk men jag sa inget utan fortsatte. ”Jag tror inte att någon utredning entydigt visar att kvinnor har svårare att komma sams med sin partners ”ungar” .
36.
Emellertid är jag nog lite benägen att hålla med dig utifrån vad jag själv sett i min yrkesroll och framförallt skulle jag vilja påstå att kvinnor är mer aggressiva i sitt avståndstagande mot sin partners barn medan mannen är mer likgiltig. Tycker han inte det är kul att umgås och hjälpa till att skjutsa sin partners barn eller gå på hockey och fotboll så är han nog mer öppet likgiltig och det är ju som bekant en dödssynd enligt katolska kyrkan, att vara likgiltig.”
”Dödssynd eller inte så tycker jag ändå att det är mindre allvarligt att vara likgiltig eller ointresserad av den andres barn än att vara öppet fientlig” , säger Peter och det märks att han verkligen menar vad han säger och att han tänkt igenom vad han säger både en och flera gånger.
.
”Det är ingen dålig utgångspunkt men nu måste jag förutskicka att jag skall gå om fem minuter så är det något ytterligare som du vill dryfta så gör det nu eller ”forever hold Your speech” som man säger i äktenskapsakten i England”.
”Jasså du säger det? Ja, har jag inte något att säga i dag så får jag väl ta det nästa gång för farsan sa att han betalt dig för fem gånger i förskott så du lär vara tvungen att stå ut med mina funderingar även i framtiden.”
”Ja, det är helt rätt att jag erbjudit mig att ställa upp fem gånger om du så önskar men är det så att det inte finns någon efterfrågan så finns det inte” , säger jag och låter nästan lite gråtmild, väl medveten att jag kvittat bort en skuld till Steve Emfors genom att erbjuda samtal till sonen.
37.
”Hm” , grymtar Peter som uppenbarligen inte är helt nöjd med sista svaret från mig. ”En sista frågeställning är faktiskt att min mor nu fått ”spel” och påstår att min far ”inte är sig lik” och det innebär att hon inte längre tycker det är lämpligt att min far kommer samtidigt till barn och barnbarn för att fira. Inte ens när det var som värst så försökte min mor förhindra att min far skulle vara med på någon jul-lunch eller äta tårta med barnbarnen men nu, när det gått tre år skall hon plötsligt sätta upp käppar i hjulet. Det gör mig tipp tunnor rasande och jag undrar bara varför?”
”Ja du! Det är kanske inte helt lätt att svara på men kan det inte vara så att nu när din far tagit över thailändska Jane –som är ungefär hälften så stor som din mor - från en av sina affärsbekanta, som bestämt sig för att kasta ut kvinnan p g a otrohet så gynnar det kanske inte din fars och din mors mellanmänskliga relationer. I och med att det tog slut med Julia och hon plötsligt fick härja en stund på nytt med din far och uppleva den sötman så är han återigen ute i svängen och nu med en thailändska till råga på allt. Det är nog inte helt lätt att bära om man har känslor kvar och glöm inte att det var din mor som blev övergiven vilket är ovanligt i Sverige. I sju av tio relationsupplösningar så är det kvinnan som ligger bakom och anledningen till att man skiljs är inte brist på känslor utan att man helt enkelt är trött på sin partners olater innebärande att man håller sig borta från hemmet, inte aktivt deltar i hushållsarbetet och kanske tittar för mycket på idrott. Det får bli mina sista ord för idag säger jag och lämnar Harrys för att bege mig till restaurang Bienvenido, helt nära torget, där man kan äta utmärkt mexikansk mat och det tänkte jag göra med Jane (tala om trollen) som ville prata lite om Steves konstiga beteenden.
38.
När jag går iväg från Harrys så märke jag att Peter sitter kvar och raskt kallar på en öl. Under samtalet var han så engagerad att han glömde att dricka och det gjorde att den första ölen blev tämligen så avslagen.
Bienvenido och Harrys den 28 juni 2011-06-26
39
Kapitel 7
TENNSTOPET DEN 28 juni 2011-06-26
Anledningen till att jag hade så bråttom att lämna Peter var att jag hade bestämt möte på Tennstopet kl nio med den kände kulstötaren och ”allt i allon” Jim Jasmin och hans ständige följeslagare Tom Trana, korvnasare och
F d turistkonsult för Gävle kommun, på den anrika restaurangen ”Tennstopet”. Här kunde man med fördel ta en härlig räk-sallad för en knapp hundring eller också ta en förträfflig hamburgare med läsk för 95 riksdaler. Det inte många Gävlebor verkade tänka på i sin jakt på en plats i solen, var att Tennstopet hade en rejäl bakgård där man kunde sitta ostörd och äta sin mat. Ostörd om man inte räknar fiskmåsar, bofinkar och kråkor som var frekvent förekommande på innergården – och hela tiden var ute efter din mat - som vette mot den f d katolska kyrkan. När jag anlände till platsen något försenad så hade herrarna redan beställt var sin mixed grill och var inne på sina andra öl.
”Hej, killar! Ursäkta att jag är lite sen” , sa jag artigt urskuldande. ”Min sista klient för dagen tog lite mer av min tid än jag hade räknat med.”
”Tur för dig att du drar in lite kulor” , sa Jim Jasmin för det är din tur att betala idag och jag känner för att kröka till.
”Int gjorde dä någonting att du kom sent, sa Tom Trana ( med ursprung från Norrbotten) för jag och jag och Jim Jasmin har dryftat idee´r som förmodligen kommer att ge miljoners miljoner i en nära framtid.”
40.
”Men hör nu här” , sa jag oroligt och fick snabbt ont i min girighetsbuk, ”vi har ju sagt att man inte skall behöva betala för mer än två öl per person och det lär väl inte räcka för att fylla upp dina 120 kg välväxta kropp.”
(trots sin tyngd var Jim Jasmin oerhört vältränad och det mesta av hans vikt var muskler och tung benstomme hade jag fått lära mig.)
”Sakta i backarna, räknesnille” , fortsatte Jim Jasmin som sin vana trogen med största sannolikhet bälgat i sig några glas surt ”kartong-rödvin” i sin skivbutik på Bergrenska gården innan han drog iväg till Tennstopet och sina väntande ”dryckes-bröder. ” Det vi sagt är att maten inte får kosta mer än 150 kr och vad gäller öl-priser så har vi tidigare gått på vad en 60 cl öl kostar på Brända Bocken och det är 75 kr.
Med andra ord kan man lugnt handla för 300 pistoler innan du skall lägga in ditt veto och eftersom min ”Mixed Grill” gick på 100 kr och ölen kostar facila 55 kr så har jag fortfarande 90 spänn upp. Fattar u?” sa Jim Jasmin och såg nästan hotfull ut när han medvetet spände sina tatuerade biceps som om han var på väg att ge mig en smäll.
”Jag fattar” , sa jag aningen lättad och insåg att jag trots allt skulle kunna klara mig med 1 000 kr eller mindre i kväll om jag själv tog en hamburgare med Coca cola för 99:-. Jag skulle nog kunna övertyga grabbarna att inte ta fler än 3 öl och då skulle deras mat och dryck gå på strax över 250 kr/person vilket måste anses fullt godkänt.
”Jasså Ni har stora affärsplaner på gång? För vilken gång i ordningen då?” , undrade jag som snabbt ville kompensera mig för min visade svaghet vad gällde ekonomiska frågor och för min rädsla för markerad fysisk styrka.
41.
”Vi har oerhörda planer och det kan bara inte gå fel. Ägaren till Bergrenska gården har ek svårigheter eller har i alla fall lust att sälja hela komplexet för 10 miljoner vid en snabb affär och sedan köpa ett vin-slott i Loire-dalen i Frankrike. 10 miljoner med mina utsökta bankkontakter på Handelsbanken så kommer det inte att kosta mer än 360 000 kr per år vid en ränta på 3,6% och det är med andra ord
30 000 kr/månad. Med 20 hyresgäster som betalar minst 5 000 kr i hyra/månad så blir det en bra slant över av de förväntade hyresintäkterna..
”Ja men skall du inte betala värme för alla hyresgäster och amortering har du glömt det?” in vände jag. ”Och rörlig ränta när räntan hela tiden är på väg upp? Räkna med 5% ränta du så kanske det är någorlunda realistiskt. Tror du banken lånar ut 10 miljoner utan att kräva amortering på kanske 200 000 kr eller mer /år och sedan försäkring på hela rasket och allt annat.
”Du är en djävla glädjeförstörare. Den saken är klar. Jag och Tom Trana hade en plan som var ”kassaskåpssäker” och så kommer du med alla invändningar, protesterar Jim Jasmin, medan Tom Trana ser ganska bister ut, men han säger ingenting, diplomat som han är.
”Ja jag är kritisk till din plan utifrån förutsättningarna att du inte lägger in en miljon eller så själv och sedan får amorteringsfrihet” upplyste jag.
”Dessutom så lär väl bara restaurang Mezza Notte betala ca 100 000 kr i månaden så jag tror att hyresintäkterna är på snarare en kvarts miljon än 100 000:-/månad och då kanske din kalkyl blir betydligt roligare men glöm inte att du behöver en fastighetsskötare.
42.
Har du verkligen tid att sköta alla rörmokargrejer och annat kul själv? Det tror inte jag och hur är det med reparationsbehov och löpande service. Är det med i din kalkyl?
Vet du att alla huskroppar är kulturmärkta och så fort du skall byta ett fönster så kommer du att bli ruinerad.
”Nu orkar jag inte lyssna mer på dig. Jag fick plötsligt en fruktansvärd migrän och tänker gå och lägga mig Ni kan prata bäst fan Ni vill.”
Säger Jim Jasmin som sannolikt lider av någon typ av bokstavskombination. Minst lika många som när man har alla körkortsgrader som det går att få. alla körkort När JJ är på det humöret så smittar det av sig även på TT och plötsligt sitter jag utan sällskap, bortsett från måsar och andra flygfän. Jag äter dock med glädje min hamburgare med riktigt fina pommes frites och konstaterar att jag faktiskt bara betalt ett par tior mer än på MC Donalds och Max och får den här fina rofyllda miljön på köpet. Mitt i stan. Gävle är underbart. Så är det bara. ”Norrlands Nevada” borde det kallas med tanke på den fina värme man hittills njutit av under maj och juni månad.
Den vertikala kontakten borde dessutom vara extra bra eftersom jag har en f d katolsk kyrka som granne. En timma senare ligger jag i min sköna bädd, alldeles ensam, eftersom min fru Gullan är bortrest, och läser i Herman Lindqvists utsökta biografi över Karl den 14:s Johans liv. Vilken härlig läsning och vilken högdragen och mäktig person som var en av Napoleons allra närmsta medarbetare och härförare under 90-talet och de allra första åren av 1800-talet.
43.
Denne i Sverige, blivande kung, som är anfader till vår nuvarande kung Karl den 16:e. Kanske smaken på ”café-flickor” helt enkelt har sitt ursprung i dessa gener.
Stora Vall den 29 juni 2011
……………………………………
44.
VEM KAN MAN LITA PÅ?
Det är den 29 juni kl 19 00 när jag plötsligt får ett kraftfullt nödsamtal från en av mina allra käraste kunder. Fru Lita Borg som har en av Gävles mest välrenommerade Thai-massagesalonger som ligger på Söer i Gävle, inte så långt från Södermalms torg.
”Hej, det är ja Lita, kan du komma nu på stubinan och hjälpa mig?” , undrar hon och låter riktigt spröd på rösten. Annars är det här en mycket tuff affärskvinna som inte är att leka med. Hon har inte bara gjort sig en förmögenhet på sin massage utan också på att åka runt på olika marknader och sälja thai-och kinamat. Dessutom är hon en baddare på att plocka bär och svamp och med hjälp av anställda och kamrater säljer hon ansedda mängder med bär och svamp under perioden juli-oktober-
För ett år sedan var jag mer än 10 dagar sen med att betala en räkning och direkt slog fällan igen. ”Det är inte bra, inte bra. Ja betala mycket skatt. Måste ha pengar fort om du skall betala på faktura. Du var sen en annan gång också.” , påstod Lita och var högröd i ansiktet och ville absolut inte bli emotsagd.. Jag försökte säga att man brukade ha 30 dagar på sig att betala men att jag alltid betalade inom 2 veckor om det inte var väldigt dåligt inflöde med pengar. Det hjälpte inte. Hon var förbannad och nu skulle jag antingen sluta som kund eller betala kontant i fortsättningen. När vi träffades någon dag senare så visade sig att jag trots allt hade en viss kredit eftersom det räckte om jag betalade kontant var 5:e gång. Jag kunde därmed låta mig masseras fyra gånger och femte gången skulle jag betala 1 500 kr för fem gånger. Det var 100 kr billigare per gång men å andra sidan gav jag 100 kr i dricks varje gång så det jämnade ut sig.
45.
”Du måste hjälpa mig” , upprepade Lita och det gjorde att jag ändrade mina kvällsplaner och åkte till henne för att se vad det var hon hade råkat ut för den här gången. Tidigare hade hon vid tre tillfällen drabbats av oseriösa annonsförsäljare och alla gångerna hade jag lämnat dessa kravbrev till gode vän Steve Emfors som raskt skrev ett brev där han hotade med räfst och rättarting och sedan dröjde det bara några dagar så kom det en kreditfaktura och jag kunde få massage gratis vid 4-5 tillfällen. Så hade det gått hittills och så hoppades jag att det skulle gå den här gången också för jag älskade massage. Att det skulle gå bra även den här gången var jag övertygad om.
Jag kunde i min tur kvitta Steves väntjänst mot att jag pratade med hans son eller någon av hans klienter under en knapp timma. Tjänster och gentjänster. Det var så det fungerade i Gävle och troligen i hela övriga Sverige också.
Jag åkte till Lita på Tullbomsgatan och fick höra hennes 25-åriga sons version. Det var han som pratat med de ivriga försäljarna och jag kunde konstatera att det den här gången inte rörde sig om en faktura på
5 000- 10 000 kr utan grundkravet var på 9 750:- och till det kom
1 250 kr/ månad för någon obegriplig och sannolikt meningslös prenumeration av något slag. Typiska skojare och namnet ”Line on Brandy” verkade också det helt oseriöst.
Efter fem minuter stod allting klart för mig men jag valde ändå att stanna och dricka en kopp té hos Lita för att få chansen att prata privat med Lita ( det var bara sådana här gånger hon gjorde det, när hon behövde mig) och för att få chansen att vila ögonen på den undersköna damen Cat, 35 år som hade precis hur många beundrare som helst och som blivit stormrik på all dricks hon erhållit under de år hon arbetat för Lita.
46.
Nu byggde hon för fullt på ett rejält ”torp” på 300 kvm där hon skulle leva med sina föräldrar och sina två barn som nu togs om hand av hennes föräldrar. Tyvärr skulle hon vattna blommor, mata fiskar och göra allting annat än prata med mig så det var inte mycket mening med att jag stannade kvar men jag hade ändå gjort ett försök att umgås privat även med Cat. Tio minuter senare hade jag fikat klart och nu skulle jag börja jakten på den hett efterlängtade kvällsölen.
Jag började med att titta om CC-puben, mitt emot tågstationen, hade sin uteservering öppen men där satt inte en kotte så jag hade ingen lust att ens gå dit. Skall man titta på folk så skall det finnas folk att titta på. Nästa försök var på Harrys där jag suttit ett par dagar innan. Jag ville absolut inte gå hem för det var lill-lördag och det hade varit 25-30 grader varmt under dagen och det var samma känsla som att vara i Grekland eller Turkiet.
På Harrys var det smockfull trots att man hade en så väl tilltagen utomhusavdelning och på Buddys på Nygatan var det också fullt. Rullade i väg på min cykel till Stora torget och där fick jag äntligen napp på ett av mina stamställen: ”Brända Bocken”. Här var det knökfullt, i vanlig ordning, men det fanns plats i den charmiga, vita ute-baren. Visserligen fanns det ingen stol ledig där när jag kom men jag var fullt inställd på att stå om det skulle behövas. Någon minut senare upptäckte jag dock en ledig stol och högg den raskt.. Jag beställde en öl och bad om att få låna ström till min dator så jag kunde förbereda frågor inför morgondagens tre besök.
Innan jag började skriva ner mina frågor inför morgondagen så passade jag på att studera gästerna på Brända.
47.
Som alltid var det en salig blandning av folk. Vid 20 30 gick ett gäng fasansfullt illa klädda ”ruggugglor” hem i 50-70 årsåldern och raskt fylldes det på med unga vackra kvinnor. Gävle är känt för sina vackra kvinnor och är det någonstans man skall synas så är det här. Stället med fyra sturiga ägare som ena stunden kan vara hur trevliga som helst men får man för sig att kunden inte är trevlig så blir man ”non grata” och man hejar knappt på en vissa gånger. Det är sådana gånger man har beställt stora gröna oliver som man är livrädd för att ge bort när jag inget hellre vill än att betala för oliverna och få en betydligt större tilldelning än jag brukar få när oliverna skall föreställa att vara gratis.
En av delägarna, Danilo- den mest utåtriktade- har inte synts till på mer än en månad så han är väl antagligen hemma och försöker vara pappaledig. Han fick barn för några månader sedan. Min fru Greta känner Danilo väl och när hon är ute med sina landstingspolare så brukar alltid Danilo vara extra trevlig mot sällskapet och bjuda på stora oliver, kaffe eller något annat populärt.
Det lönar sig att känna delägare. Så är det alltid här i Gävle och troligen är det samma över övriga Sverige.
Om alla mina kunder kommer i morgon så innebär det ytterligare
3 000 kr exkl eventuell dricks och presenter ( jag får ganska ofta vin och sprit och ibland t o m whisky från Mackmyra) och det gjorde också att jag kände mig ovanligt oberoende av min hustrus goda inkomster som landstingspolitiker och ordförande i socialnämnden som bara det gav en halv riksdagslön dvs 28 000 kr/månad.
48.
BESKRIVNING AV DRYCK
Jag har just druckit ur min öl – 40 cl Spendrups öl för 52:- - och gått över till ett snålt-om inte Guldlock arbetar för då blir det nästan dubbel ranson-tilltaget glas husets röda vin för 62:- . Ganska normalt priser här i Gävle. Det brukar ligga på 60-70 kr men smaken och kvalite´n växlar betydligt. Det allra bästa husets vin får man på Absint som är hotell Clarions bar och restaurang.
BESKRIVNING AV MUSIK
På Brända kan man få höra vilken djävla hemsk musik som helst. Ena stunden är det någon konstig jazzmusik, eller tango-msik och i dag är det dramatisk fransk cabaré-musik som har spelats sista halvtimmen. Musikvalet verkar vara en lekstuga för ägarna som uppenbarligen inte alls är måna om att gästerna skall trivas. Så tänkte Julius Arvén efter besök på Brända men en dag senare var plötsligt musiken betydligt bättre och han måste, med svansen mellan benen, revidera sin uppfattning. En sak är uppenbar. Det är en väldigt spännvidd i musiken konstaterar han vidare.
BESKRIVNING AV GÄSTER
Om jag börjar med att beskriva de som sitter runt den vita utomhus-baren så är det 6 gäster exkl. mig själv som sitter isolerad i ena hörnet ut mot utgången mot Indiska. Närmast dörren in mot inne-baren sitter de två herrar i 25-30 årsåldern. Båda nyktra och propra och den ene äter hamburgare, som jag vet av egen erfarenhet är ett lyckat val på Brända. Hans sällskap äter ingenting.
49.
Vid sidan om de två herrarna står två damer. Den ena blond och den andra mörk. Båda vackra. De tycks vara runt 20. Till höger om damerna sitter karl-
djäveln som röker hela tiden. Han ser full ut och är säkert full. Han ser dessutom ut att ha kärlekssorg. Bredvid honom sitter en ung man som knappt verkar ”lovlig” för att gå på krog och han bär stora pilotglasögon och det gör han inte för att han besväras av solen som lämnat Brända och är på väg att gå ner.
Ytterligare två män har tillkommit i baren och de är båda i 20-25-årsåldern. Man dricker 52-krs-öl av ljus sort ( troligen Spendrups) och man har druckit var sin ”shot”. Båda ser berusade ut och den ena av dem har röda ögon. Han verkar vara turist för han talar sjungande dalmål. Den fan röker också.
Direkt till vänster om mig så sitter två kvinnor med kraftiga ben. De verkar vara i 40-50-årsåldern och verkar vara på väg att lämna etablissemanget. Några minuter efter att jag skrivit det här så har de också gjort det.
Direkt bakom dem mot Filmstaden sitter tre damer i 40-årsåldern och en av dem skrattar oupphörligen utan att för den sakens skull verka berusad.
Mot konditori Lido sitter två damer i 20-årsåldern och äter mat.
Nu orkar jag inte beskriva fler gäster men det är många.
Den dramatiska franska cabarémusiken har nu upphört och ersatts av ”The streets have no name” med U 2 men det låter inte som U 2.
Totalt sitter det kanske 100 gäster på Brändas uteservering och det känns overkligt att tänka sig att alla dessa människor skall dö. Om man går 50-80 år framåt är de allra flesta döda eller sitter som vård-paket på något hem någonstans.
50.
Kanske ett demens-boende med otillräckligt med personal? Å andra sidan kanske det vackra folket kommer att bli 120 år om man antar att de kan byta ut vitala organ och därmed minska sitt relativa åldrande. Sådana otrevliga tankar kan komma för mig ibland och skälet härtill är väl att så många dör unga, För en månad dog en riktigt kär vän i f d Jugoslavien som inte ens hunnit fylla 42 år och för inte länge sedan dog en rådman på Gävle tingsrätt som jag kände ytligt. Han hade hunnit fylla 65 år.
RÖKNING
Det är ett djävla otyg att rökning på restaurang på restaurang återinförs på uteserveringarna. Då kan man röka ohämmat och man drabbas av gäst som om man suttit inne men det tänker ju inte de egoistiska rökarpacket på. De borde skjutas eller i alla fall bötfällas för den skada som man åsamkar sina medmänniskor. De kunde ju börja med att tvingas kemtvätta de gästers kläder som drabbats av deras dåliga omdöme. Nej nu får det vara nog med skrivande och reflektioner för idag. Nu är det dags att gå hem och se om hustrun kommit hem från ”Peace& Love-festivalen i Borlänge. Med lite tur stannar hon en dag ytterligare hos någon väninna. Jag trivs i mitt eget sällskap och fick jag bestämma så skulle vi inte ens bo ihop. Jag skulle vara särbo och ha min egen lägenhet och sedan kunde vi bjuda in varandra på middag och göra saker ihop på helgerna om ens då. Vad är det egentligen för mening att vara gift? Hade det inte varit för de gemensamma barnen så hade det absolut inte funnits anledning att bo ihop och inte ens nu tycker jag att det är motiverat. Barnen kan ju vara hos mig varannan vecka. Vara och vara förresten, Inte fan umgås man med sina barn. I alla fall inte jag. Vill de ha hjälp med läxläsning så går de till sin mor och vill de ha hjälp med att få stålar för att gå på bio när månadspengen är slut så går de till mig.
51
I övrigt så ses man kanske en kvart varje dag, på sin höjd. Jag var faktiskt väldigt nöjd med att skjutsa mina barn till träningar tidigare. Den ena tränar konståkning fyra dagar i veckan och den andra spelar amerikansk fotboll lika månger men en av dagarna är det match. Numera så åker barnen själva buss och man behövs mindre och mindre. Det finns alltid mat i frysen som kan värmas i mikro så man behövs inte där heller. Frågan är väl varför jag finns överhuvudtaget. Är det någon som kan svara på det?
Brända den 29 juni 2011.
fredag 11 november 2011
onsdag 9 november 2011
VECKA 2 AV NOVEMBER
Vecka två av november har kommit till mitt i veckan och det är dags att köra en sväng till Falun. i tjänsten. Ännu ingen fara med snön men man vet aldrig när det vänder. Vinterdäcken sitter dock på sedan ett par veckor tillbaks så på den fronten är det i alla fall ingen fara.
NY BOK
Parallelt med "Byrån" skriver jag på Filosofen eller snarare redigerar det jag skrev i somras. Lägger in de första kapitlen nu och är tacksam för kommentarer som kan leda till att man får en trisslott om inlägget är seriös och inte alltför kort. Man måste då uppge sin adress för ming och det kan man göra på tryggve@emstedt.se
FILOSOFEN
INTRO
Kapitel 1-ett försök till beskrivning
Jag skall nu börja en slags litterär resa. En resa som är planerad att vara i 100 skrivdagar med avstämning efter tio dagar. Varje skrivdag – inte samma som dygnsdag – är tio skrivsidor i typsnitt 16. Det betyder att sidorna blir ganska korta. Det har den fördelen med sig att jag relativt snabbt upptäcker att jag skrivit en hel sida vilket i sin tur innebär att jag känner mig nöjd över mitt skrivande och nöjd måste man vara när man sätter igång ett så här stort projekt. Det är mitt hittills största bokprojekt i mitt snart 50-åriga liv. Det kan liknas vid Jan Guillous nya bokprojekt (Brobyggarna) över 1900-talet men ändå inte. Jag skall inte vara förmäten. Jan Guillou är en hejare på research. Hans beskrivningar av lejonjakt, bygga broar utanför Bergen etc är knivskarpa. Hans skicklighet i den delen är oomtvistlig medan jag skjuter från höften och ägnar mig åt en slags verbal impressionism. Jag skriver ner det som kommer i min väg, via min hjärna, och jag läser till nöds tidningar för att få uppslag till mitt skrivande. Visst har jag skrivit mycket under mitt liv och visst blir det långt mer än 10 sidor på en bärbar dator på en dag om man ligger i en smula MEN med den stora skillnaden att det har inte varit samlat på det här sättet som nu skall ske. Det har varit brev hit och dit; både handskrivna och dataskrivna. Utkast till berättelser. Dikter, ordrim etc etc. Det jag skriver sker på båda mina bärbara datorer (jag har två- en vit och en svart) och på mina stationära datorer (också två). Det har till och med hänt att jag hjälpt folk att skriva på deras datorer. Jag är ett typiskt skrivbiträde.
2.
Jag fullkomligt älskar att skriva och bara att byta sida ger mig lite av en rysningskänsla, en behaglig sådan. Kan inte riktigt förklara hur. Känslan bara finns där.
Vem är då jag? Författaren! Och varför har just jag blivit så förmäten att jag vill skriva tio sidor om dagen. Vad skall det vara bra för? Många romaner är ganska långa Ca 400-500 sidor. Att skriva en sådan bok skulle då ta ca en månad och varför skall jag till att börja med skriva en så tjock bok när Stig Claesson är en av mina stora idoler och hans böcker är sällan på över 150 sidor och med väldigt mycket ”luft” och tomma sidor trots det lilla formatet. Varför så mycket text, frågar jag mig en gång? Lider jag av storhetsvansinne? Är jag kanske en slags verbal Napoleon? N det verkligen vara möjligt?
Jag som kommer från slätten i Tierp och aldrig lyckats ta mig därifrån om man bortser från sommararbete i närliggande Skärplinge där jag arbetade som kombinerad jordgubbs- och bältesförsäljare utanför ICA-butiken sommaren 1978. Då var jag ännu bara en fjunig tonåring, femton år gammal och hade ännu inte fått problem med ätstörningar som gjorde att jag åt alldeles för lite och lätt svimmade eller i alla fall blev yr. Mina kamrater vägde alltifrån 50 kg och uppåt men jag vägde 45. Som en smal tjej och som jag blev pikad för att vara. Särskilt i högstadiet men även första året på gymnasiet När jag vuxit på mig så hamnade jag i alla fall över 50 kg och det är i skiktet 50-55 som jag legat alltsedan dess bortsett från sista året, då jag faktiskt hamnat på 60 kg? Nog pratat om det. Jag fyller 50 om 2 år och innan dess har jag räknat med att bli en stor författare eller i alla fall erkänd författare på min egen blogg. För att anses som ”erkänd” tycker jag att man skall ha minst 100 besökare varje dag eller i alla fall ett snitt på 100 besökare per dag.
3.
Att ta del av statistik är något som jag älskar. Det är också härligt att se en kurva över besökarna och inte minst om kurvan går åt rätt håll. Uppåt.
Egentligen är det inte så mycket längre mina ambition sträcker sig. Varför skall jag bli överdrivet känd och tvingas slippa vara anonym som kanske är den egenskap jag uppskattar mest av alla mina talanger.(Mer om det senare.) Trots att jag gör en väldig massa nytta för en väldig massa människor så är jag ändå ganska anonym för den stora allmänheten fast att jag varit med i tv, i egenskap av terapeut, föredragshållare, expert och jag vet inte allt, vid ett dussintal tillfällen. Hur många gånger jag varit med i radio kan jag inte räkna. ”Jag kan inte räkna dem alla”. Vem var det som skrev det? Var det inte i en psalm någonstans. Kanske Nina Sandell??
Jag vet att jag är omständlig och jag vet att jag talar i gåtor men snart kommer ni att få veta vem jag är och varför är det egentligen så bråttom med en sådan uppgift. Ta ett djupt andetag och lyssna på ”Masterpieces” av Bob Dylan ( det är det som jag gör just nu) ”one more cup of coffee before I go . . to the valley below” så skall du se att allt ordnar sig. ”Var var jag nu igen? ” frågar jag mig själv och svaret är att jag är en spränglärd person som både läst sociologi i tre år och fått diplom som socionom och dessutom har jag läst en jur kand och till det kommer att jag har extra-betyg i kriminologi och ek historia. Sammanlagt har jag läst 12 år på universitet men jag har 400 poäng (dvs motsvarande 10 års fullstudier) för det är svårt att läsa i ett sträck och det är svårt att alltid lämna in i rätt tid.
Långa tider har jag arbetat parallellt med mina studier.
4.
Visst har jag ibland känt mig som en ”Rolling stone” när jag –Julius Arvén – har pluggat och till synes aldrig blivit klar men jag har alltid haft vindriktningen klar för mig och jag har haft fast grund under mina förhållandevis lätta fötter.
UTVIKNING NR 1
Jag är djupt fascinerad över mina smala, välbyggda fötter, med låga fotvalv som gör att jag måste ha inlägg i skorna, för att de är så fina och oförstörda fortfarande. Skulle man bara titta på mina fötter skulle man nog misstänka att jag var tonåring om det inte var för att det som är ovanför, nämligen benen är väldigt ludna med långa och tjockt svarta, nästan tagelliknande strån. En gång när jag var på Furuvik så sa en helt liten flicka ”apa” när hon tittade på både mig och schimpanserna samtidigt. Det var lite pinsamt då men det kom jag snabbt över. Jag fastnar inte i destruktivt beteende och grubbleri som så många andra skulle ha gjort. I princip kan man säga vad som helst till mig utan att det stör om jag väl får försvara mig men får jag inte det så blir jag sur och kan gå och sura i flera dagar. Det går inte sällan ut över min tämligen kraftigt byggda fru Gullan – som väger sina modiga 100 kg - som vaggar som en anka och har fötter som en irländsk sailor på segelfartygens tid. Men jag gillar hennes stora fötter och jag gillar hennes stora rumpa men tycker att hennes bröst är för små och har sagt att jag är beredd att bidra med 10 000 kr av mitt sparkapital som jag fått ihop på att
Bl a plocka bär och svamp, om hon opererar sig. När jag säger så blir hon bara förbannad men inte på ett särskilt aktivt sätt utan mer genom att hon bli tyst och komma med syrliga kommentarer resten av dagen.
5.
Gullan och jag har dock en överenskommelse att vi inte får vara sura och arga på varandra dagen efter ett bråk eller besvikelse, framkallad av den andre. Är man det får man böta och om det skall jag tala mer senare. Gullan är förresten 5 år äldre än mig och skall fylla 53 inom kort. Även om hon är fem år äldre skulle man kunna tro att hon var närmare 60 bara för att hon sköter sitt hår så dåligt. Hon påminner starkt om en riktig rugg-uggla och hon sminkar sig inte. Är allmänt ofräsch. Inte undra på att jag under de tio år som vi kamperat ihop ständigt haft olika älskarinnor som varit väldigt noga med sitt utseende och som varit minst 10 år yngre. Ibland har jag till och med kunnat ragga upp elever när jag föreläst på Folkhögskolorna i Borlänge och Storvik eller som på senare år på Högskolan i Gävle. Det har varit extra bra jaktmarker eftersom många av eleverna där studerar på något äldre dagar och inte sällan är trettio år fyllda. SLUT PÅ UTVIKNING
KAPITEL 2
Familjen mm
Jag och Gullan har två barn. En pojk på 13 som heter Peter och en flicka på 15 som heter Mikaela. De är våra ädelstenar och en ständig källa till stor glädje.
Nu är det dags för lite ordflätor som är något av min paradgren. Jag älskar ordflätor eller dikter om man så vill men jag tycker dikter låter så pretentiöst och begränsande så därför håller jag mig till ordflätor eller varför inte bara ORD. Jag håller på och läser den norske författaren Karl-Ove Knausgårds: ”Min kamp ( det är han som inspirerat mig att skriva denna bok på minst
1 000 sidor. )
6.
Knausgårds pocketupplaga av ”Min kamp del 1” är på 443 sidor. Det sägs vara en självbiografisk roman men det tror jag inte riktigt på. Lika lite som jag tror att Ulf Lundells alla tegelstensromaner är särskilt självbiografiska även om ramen ger sken av att det är på det sättet. Jag inbillar mig att det är väldigt få författare som verkligen beskriver sig själva på ett korrekt sätt. Det skulle bli för tunt och andefattigt. Hellre då ge uttryck för tankar och känslor som man uppfylls av men som man kanske ändå inte förverkligar.
UTVIKNING 2
Knausgård är född i Oslo 1968 men bor numera i Malmö. Han är därmed 43 år och 5 år yngre än mig. Det stör mig lite att inte jag har kommit längre med mina bokplaner men jag skyller på ”Guds finger”. Jag tror på att det mesta är förutbestämt – determinism - och om det varit meningen att jag skulle ha varit en etablerad författare vid det här laget så hade nog Gud ingjutit styrka i ”mod och barm” och fått mig så uppskruvad av egna förväntningar att det där genombrottet kommit som ett brev på posten. Nu får det vara slut på den här utvikningen så får ni pröva på mina ordflätor och tycka till om dem här till höger. Högsta betyg är fem och lägsta två Egentligen skulle det vara 1 men det känns så deprimerande att få en etta så jag har tagit bort det. När jag nu skriver ner mina ordflätor så tänk då på att klockan bara är 7 och jag snart skrivit i en timma och är väldigt trött. Jag vaknade
kl 03 00 och kunde inte somna om och då började jag läsa Knausgård och på den vägen är det.
7.
ORD
(inspirerade av ”Min kamp”
STEK-OS
Stekos, från sill, svävar sakta, sävligt över
Sandfärgat vardagsrumgolv i solnedgång
I sommarhus i Strömstad
SKUGGIG ÄNG
Skuggig äng skymmer sikten för skamfilat
Skuggkabinett i Almedalen där storspoven
Sprätter spretigt sporadiskt
Närmast spastiskt
Skallbenets skruvformade skålning skall
Skötas sjuksköterskelikt kärleksfull men utan
Ångest och ånger
…………………
8.
Kapitel 3
AMBITION
Här kommer vi in lite med ambitionsnivån rörande denna bok och dess agenda. Jag skall alltså inte bara skriva om mig själv och mina tankar utan vi skall följa ett antal samtal som jag har och haft med mina patienter och även i vissa fall vänner. Normalt sett så är mina patienter – eller kunder som jag föredrar att kalla dem – mina vänner men är de inte vänner så är de i alla fall bättre bekanta och för att bli en sådan anser jag att man skall ha haft minst tio samtal på tu man under minst 45 minuter. Det skall finnas en nyfikenhet att ”utforska” dessa människor. Och jag skall ha visats respekt i min roll som terapeut. Jag är alltså inte bara föreläsare utan jag är också terapeut.
Jag är utbildad terapeut i kognitiv terapi men jag har även utvecklat en egen terapi som jag kallar för ”Må Bra-terapi” ( den kan man läsa om i ”Medan latten kallnar” skriven av Tryggve Emstedt) eftersom den går ut på att man skall må så bra som möjligt efter att man gått igenom min utbildning/terapi som är på minst 10 lektioner och gärna 20. Vissa tycker att den är så bra att man inte drar sig för att betala
1 050 kr för att tala med mig i stackars 50 minuter. Resten av timman är sk ”ställtid” (omställningstid om man så vill ) till nästa kund. Den terapin går ut på att man istället för att regelmässigt kasta sig över en Alvedon när man har huvudvärk istället ta upp en lättläst bok och sätta på favoritmusik i hörlurarna och på det sätte blir av med värken även om det kanske tar mer än 15 minuter som kanske är ett slags snitt för hur lång tid det tar att må bättre vid huvudvärk.
9.
För att mina kunder skall känna sig så avslappnade som möjligt så kommer jag att träffa dem i en för klienten välbekant miljö som man själv valt och det kan vara ett café, en pub, en restaurang. Nu kör vi igång.
PÅ O LEARYS I GÄVLE DEN 26 juni 2011
Kapitel 4.
The African Queen.
NY BOK
Parallelt med "Byrån" skriver jag på Filosofen eller snarare redigerar det jag skrev i somras. Lägger in de första kapitlen nu och är tacksam för kommentarer som kan leda till att man får en trisslott om inlägget är seriös och inte alltför kort. Man måste då uppge sin adress för ming och det kan man göra på tryggve@emstedt.se
FILOSOFEN
INTRO
Kapitel 1-ett försök till beskrivning
Jag skall nu börja en slags litterär resa. En resa som är planerad att vara i 100 skrivdagar med avstämning efter tio dagar. Varje skrivdag – inte samma som dygnsdag – är tio skrivsidor i typsnitt 16. Det betyder att sidorna blir ganska korta. Det har den fördelen med sig att jag relativt snabbt upptäcker att jag skrivit en hel sida vilket i sin tur innebär att jag känner mig nöjd över mitt skrivande och nöjd måste man vara när man sätter igång ett så här stort projekt. Det är mitt hittills största bokprojekt i mitt snart 50-åriga liv. Det kan liknas vid Jan Guillous nya bokprojekt (Brobyggarna) över 1900-talet men ändå inte. Jag skall inte vara förmäten. Jan Guillou är en hejare på research. Hans beskrivningar av lejonjakt, bygga broar utanför Bergen etc är knivskarpa. Hans skicklighet i den delen är oomtvistlig medan jag skjuter från höften och ägnar mig åt en slags verbal impressionism. Jag skriver ner det som kommer i min väg, via min hjärna, och jag läser till nöds tidningar för att få uppslag till mitt skrivande. Visst har jag skrivit mycket under mitt liv och visst blir det långt mer än 10 sidor på en bärbar dator på en dag om man ligger i en smula MEN med den stora skillnaden att det har inte varit samlat på det här sättet som nu skall ske. Det har varit brev hit och dit; både handskrivna och dataskrivna. Utkast till berättelser. Dikter, ordrim etc etc. Det jag skriver sker på båda mina bärbara datorer (jag har två- en vit och en svart) och på mina stationära datorer (också två). Det har till och med hänt att jag hjälpt folk att skriva på deras datorer. Jag är ett typiskt skrivbiträde.
2.
Jag fullkomligt älskar att skriva och bara att byta sida ger mig lite av en rysningskänsla, en behaglig sådan. Kan inte riktigt förklara hur. Känslan bara finns där.
Vem är då jag? Författaren! Och varför har just jag blivit så förmäten att jag vill skriva tio sidor om dagen. Vad skall det vara bra för? Många romaner är ganska långa Ca 400-500 sidor. Att skriva en sådan bok skulle då ta ca en månad och varför skall jag till att börja med skriva en så tjock bok när Stig Claesson är en av mina stora idoler och hans böcker är sällan på över 150 sidor och med väldigt mycket ”luft” och tomma sidor trots det lilla formatet. Varför så mycket text, frågar jag mig en gång? Lider jag av storhetsvansinne? Är jag kanske en slags verbal Napoleon? N det verkligen vara möjligt?
Jag som kommer från slätten i Tierp och aldrig lyckats ta mig därifrån om man bortser från sommararbete i närliggande Skärplinge där jag arbetade som kombinerad jordgubbs- och bältesförsäljare utanför ICA-butiken sommaren 1978. Då var jag ännu bara en fjunig tonåring, femton år gammal och hade ännu inte fått problem med ätstörningar som gjorde att jag åt alldeles för lite och lätt svimmade eller i alla fall blev yr. Mina kamrater vägde alltifrån 50 kg och uppåt men jag vägde 45. Som en smal tjej och som jag blev pikad för att vara. Särskilt i högstadiet men även första året på gymnasiet När jag vuxit på mig så hamnade jag i alla fall över 50 kg och det är i skiktet 50-55 som jag legat alltsedan dess bortsett från sista året, då jag faktiskt hamnat på 60 kg? Nog pratat om det. Jag fyller 50 om 2 år och innan dess har jag räknat med att bli en stor författare eller i alla fall erkänd författare på min egen blogg. För att anses som ”erkänd” tycker jag att man skall ha minst 100 besökare varje dag eller i alla fall ett snitt på 100 besökare per dag.
3.
Att ta del av statistik är något som jag älskar. Det är också härligt att se en kurva över besökarna och inte minst om kurvan går åt rätt håll. Uppåt.
Egentligen är det inte så mycket längre mina ambition sträcker sig. Varför skall jag bli överdrivet känd och tvingas slippa vara anonym som kanske är den egenskap jag uppskattar mest av alla mina talanger.(Mer om det senare.) Trots att jag gör en väldig massa nytta för en väldig massa människor så är jag ändå ganska anonym för den stora allmänheten fast att jag varit med i tv, i egenskap av terapeut, föredragshållare, expert och jag vet inte allt, vid ett dussintal tillfällen. Hur många gånger jag varit med i radio kan jag inte räkna. ”Jag kan inte räkna dem alla”. Vem var det som skrev det? Var det inte i en psalm någonstans. Kanske Nina Sandell??
Jag vet att jag är omständlig och jag vet att jag talar i gåtor men snart kommer ni att få veta vem jag är och varför är det egentligen så bråttom med en sådan uppgift. Ta ett djupt andetag och lyssna på ”Masterpieces” av Bob Dylan ( det är det som jag gör just nu) ”one more cup of coffee before I go . . to the valley below” så skall du se att allt ordnar sig. ”Var var jag nu igen? ” frågar jag mig själv och svaret är att jag är en spränglärd person som både läst sociologi i tre år och fått diplom som socionom och dessutom har jag läst en jur kand och till det kommer att jag har extra-betyg i kriminologi och ek historia. Sammanlagt har jag läst 12 år på universitet men jag har 400 poäng (dvs motsvarande 10 års fullstudier) för det är svårt att läsa i ett sträck och det är svårt att alltid lämna in i rätt tid.
Långa tider har jag arbetat parallellt med mina studier.
4.
Visst har jag ibland känt mig som en ”Rolling stone” när jag –Julius Arvén – har pluggat och till synes aldrig blivit klar men jag har alltid haft vindriktningen klar för mig och jag har haft fast grund under mina förhållandevis lätta fötter.
UTVIKNING NR 1
Jag är djupt fascinerad över mina smala, välbyggda fötter, med låga fotvalv som gör att jag måste ha inlägg i skorna, för att de är så fina och oförstörda fortfarande. Skulle man bara titta på mina fötter skulle man nog misstänka att jag var tonåring om det inte var för att det som är ovanför, nämligen benen är väldigt ludna med långa och tjockt svarta, nästan tagelliknande strån. En gång när jag var på Furuvik så sa en helt liten flicka ”apa” när hon tittade på både mig och schimpanserna samtidigt. Det var lite pinsamt då men det kom jag snabbt över. Jag fastnar inte i destruktivt beteende och grubbleri som så många andra skulle ha gjort. I princip kan man säga vad som helst till mig utan att det stör om jag väl får försvara mig men får jag inte det så blir jag sur och kan gå och sura i flera dagar. Det går inte sällan ut över min tämligen kraftigt byggda fru Gullan – som väger sina modiga 100 kg - som vaggar som en anka och har fötter som en irländsk sailor på segelfartygens tid. Men jag gillar hennes stora fötter och jag gillar hennes stora rumpa men tycker att hennes bröst är för små och har sagt att jag är beredd att bidra med 10 000 kr av mitt sparkapital som jag fått ihop på att
Bl a plocka bär och svamp, om hon opererar sig. När jag säger så blir hon bara förbannad men inte på ett särskilt aktivt sätt utan mer genom att hon bli tyst och komma med syrliga kommentarer resten av dagen.
5.
Gullan och jag har dock en överenskommelse att vi inte får vara sura och arga på varandra dagen efter ett bråk eller besvikelse, framkallad av den andre. Är man det får man böta och om det skall jag tala mer senare. Gullan är förresten 5 år äldre än mig och skall fylla 53 inom kort. Även om hon är fem år äldre skulle man kunna tro att hon var närmare 60 bara för att hon sköter sitt hår så dåligt. Hon påminner starkt om en riktig rugg-uggla och hon sminkar sig inte. Är allmänt ofräsch. Inte undra på att jag under de tio år som vi kamperat ihop ständigt haft olika älskarinnor som varit väldigt noga med sitt utseende och som varit minst 10 år yngre. Ibland har jag till och med kunnat ragga upp elever när jag föreläst på Folkhögskolorna i Borlänge och Storvik eller som på senare år på Högskolan i Gävle. Det har varit extra bra jaktmarker eftersom många av eleverna där studerar på något äldre dagar och inte sällan är trettio år fyllda. SLUT PÅ UTVIKNING
KAPITEL 2
Familjen mm
Jag och Gullan har två barn. En pojk på 13 som heter Peter och en flicka på 15 som heter Mikaela. De är våra ädelstenar och en ständig källa till stor glädje.
Nu är det dags för lite ordflätor som är något av min paradgren. Jag älskar ordflätor eller dikter om man så vill men jag tycker dikter låter så pretentiöst och begränsande så därför håller jag mig till ordflätor eller varför inte bara ORD. Jag håller på och läser den norske författaren Karl-Ove Knausgårds: ”Min kamp ( det är han som inspirerat mig att skriva denna bok på minst
1 000 sidor. )
6.
Knausgårds pocketupplaga av ”Min kamp del 1” är på 443 sidor. Det sägs vara en självbiografisk roman men det tror jag inte riktigt på. Lika lite som jag tror att Ulf Lundells alla tegelstensromaner är särskilt självbiografiska även om ramen ger sken av att det är på det sättet. Jag inbillar mig att det är väldigt få författare som verkligen beskriver sig själva på ett korrekt sätt. Det skulle bli för tunt och andefattigt. Hellre då ge uttryck för tankar och känslor som man uppfylls av men som man kanske ändå inte förverkligar.
UTVIKNING 2
Knausgård är född i Oslo 1968 men bor numera i Malmö. Han är därmed 43 år och 5 år yngre än mig. Det stör mig lite att inte jag har kommit längre med mina bokplaner men jag skyller på ”Guds finger”. Jag tror på att det mesta är förutbestämt – determinism - och om det varit meningen att jag skulle ha varit en etablerad författare vid det här laget så hade nog Gud ingjutit styrka i ”mod och barm” och fått mig så uppskruvad av egna förväntningar att det där genombrottet kommit som ett brev på posten. Nu får det vara slut på den här utvikningen så får ni pröva på mina ordflätor och tycka till om dem här till höger. Högsta betyg är fem och lägsta två Egentligen skulle det vara 1 men det känns så deprimerande att få en etta så jag har tagit bort det. När jag nu skriver ner mina ordflätor så tänk då på att klockan bara är 7 och jag snart skrivit i en timma och är väldigt trött. Jag vaknade
kl 03 00 och kunde inte somna om och då började jag läsa Knausgård och på den vägen är det.
7.
ORD
(inspirerade av ”Min kamp”
STEK-OS
Stekos, från sill, svävar sakta, sävligt över
Sandfärgat vardagsrumgolv i solnedgång
I sommarhus i Strömstad
SKUGGIG ÄNG
Skuggig äng skymmer sikten för skamfilat
Skuggkabinett i Almedalen där storspoven
Sprätter spretigt sporadiskt
Närmast spastiskt
Skallbenets skruvformade skålning skall
Skötas sjuksköterskelikt kärleksfull men utan
Ångest och ånger
…………………
8.
Kapitel 3
AMBITION
Här kommer vi in lite med ambitionsnivån rörande denna bok och dess agenda. Jag skall alltså inte bara skriva om mig själv och mina tankar utan vi skall följa ett antal samtal som jag har och haft med mina patienter och även i vissa fall vänner. Normalt sett så är mina patienter – eller kunder som jag föredrar att kalla dem – mina vänner men är de inte vänner så är de i alla fall bättre bekanta och för att bli en sådan anser jag att man skall ha haft minst tio samtal på tu man under minst 45 minuter. Det skall finnas en nyfikenhet att ”utforska” dessa människor. Och jag skall ha visats respekt i min roll som terapeut. Jag är alltså inte bara föreläsare utan jag är också terapeut.
Jag är utbildad terapeut i kognitiv terapi men jag har även utvecklat en egen terapi som jag kallar för ”Må Bra-terapi” ( den kan man läsa om i ”Medan latten kallnar” skriven av Tryggve Emstedt) eftersom den går ut på att man skall må så bra som möjligt efter att man gått igenom min utbildning/terapi som är på minst 10 lektioner och gärna 20. Vissa tycker att den är så bra att man inte drar sig för att betala
1 050 kr för att tala med mig i stackars 50 minuter. Resten av timman är sk ”ställtid” (omställningstid om man så vill ) till nästa kund. Den terapin går ut på att man istället för att regelmässigt kasta sig över en Alvedon när man har huvudvärk istället ta upp en lättläst bok och sätta på favoritmusik i hörlurarna och på det sätte blir av med värken även om det kanske tar mer än 15 minuter som kanske är ett slags snitt för hur lång tid det tar att må bättre vid huvudvärk.
9.
För att mina kunder skall känna sig så avslappnade som möjligt så kommer jag att träffa dem i en för klienten välbekant miljö som man själv valt och det kan vara ett café, en pub, en restaurang. Nu kör vi igång.
PÅ O LEARYS I GÄVLE DEN 26 juni 2011
Kapitel 4.
The African Queen.
tisdag 8 november 2011
Nya avsnitt av advokaten
Här kommer ett par nya avsnitt av advokaten. Väldigt kul med kommentarer. Det göär att jag kommer att fortsätta att skriva. Tack för det. Dessvärre är inte det här genomläst och rättat men hoppas att felen inte är alltför stora..
VÄDER OCH VIND
Vackert väder i Gävle hela oktober. Nu när det gått en vecka av november är det fortfarande relativt varmt. Ca 10 grader under dagarna. Extremt mycket att göra Far som en tossing mellan förhandlingar.
1.
RESTAURANG 49:AN I HUDIKSVALL
Kapitel 2
Advokat Uno Ål åkte med X 2000 från Gävle 7 57 och var framme i tid kl 9 15. Förhandlingen skulle börja i Hudiksvalls tingsrätt kl 9 30 så det var inte mycket tid att vinka på. Ål hann precis gå på toaletten och träffa sin häktade 19-åring Dan innan det var dags att gå in i rättssalen där den rutinerade och trygge rådmannen Ivar Ek ledde förhandlingen tillsammans med tre nämndemän. En sekreterare som visade sig ha full koll på all teknik fanns det också. Ramen var således den bästa tänkbara och domaren ställde sina frågor till de tilltalade på ett mycket professionellt och närmast kamratligt sätt och med klart inslag av Hälsingemål vilket inte gjorde saken sämre. Annat kunde det vara i Uppsala och Stockholms tingsrätt där domare kunde vara lika otrevliga som serveringspersonal på vissa krogar i Stockholm. Man såg de inblandade som fiender som skulle nedkämpas genom en arrogans bortom rim och reson och då gällde det att vara påläst och alert och inte svara fel för då kunde man från start få domaren emot sig. Det kunde göra hela föreställningen outhärdligt och det kunde mycket väl påverka kostnadsräkningen; i vart fall om det inte var ett taxemål där ersättningen redan från början var så löjligt låg att det inte gick att pruta på. Brottmålstaxan var, såvitt advokat Ål antog framräknad av Domstolsverket och rimligen hade advokatsamfundet någon representant som var med och tyckte något. Dessa förhandlare förtjänade att komma in i Guiness book of records med tanke på deras närmast osannolika förmåga att år efter år få fram en höjning av taxan för rättshjälpsbiträde med 2-2,5% medan konsument prisindex kanske steg med 3-4 % och advokatens kostnader för löner, tolk etc ofelbart steg med minst 5%. Det innebar att lönsamheten sakta men säkert urgröptes och att vara advokat och tvingas tillämpa rättshjälpstaxan började bli pinsamt, något man inte ville skylta med. Särskilt inte inför kollegor som höll på med s k affärsjuridik. Då tvistade man om pengar och kunde spara in avsevärda belopp för sin huvudman om man vägrade att betala enligt framförda, inte sälla rättmätiga krav eller också tvista om en avsevärd nedsättning av framfört krav.
2.
Då kunde man begäran 2 000 eller mer plus moms/timma även i landsorten och i Stockholm var det inte särskilt ovanligt att de tjusiga advokatbyråerna med flera hundra anställda kunde ta ut 3 000 kr eller mer plus moms för varje arbetad timma och dessutom hade man möjlighet att ta procent på det vunna beloppet och då blev ekvationen än mer angelägen.
Uno Ål blev bara förbannad när han tänkte på denna orättvisa och han hade ingen lust att ens umgås med ”proppmätta” advokater, rådmän eller åklagare som hållit på ett tag eftersom de båda hade 50 000 kr eller mer i månaden. De kunde också ta riktig semester och koppla av från jobbet medan en s k humanjurist i princip aldrig var ledig och om han eller hon vågade sig på att ta ledigt en eller max två veckor i följd. Hade det inte varit för den underbara känslan av att vinna mål med sina klienter så skulle Uno Ål för länge sedan ha slutat som advokat och kanske blivit domare eller åklagare eller varför inte bankjurist. Det verkade bekvämt och bra. Hans lön brukade landa på mellan 30 000-40 000 kr/m och det var relativt anständigt men med tanke på att han alltid låg i bakvatten i stället för framkant så märkte han inte av sin förment hyggliga lön. Han var glad att hans hustru tog hand om ekonomin och att han själv hade ett resekonto som han använde så snart han var ute och reste eller bjöd kollegor på lunch eller på en öl eller två efter jobbet.
Nu gällde det alltså förhandling i Hudiksvalls tingsrätt och målet var ganska okomplicerat. Det gällde tillgrepp av fortskaffningsmedel och några stölder. De flesta stölderna i sommarstugor i Hälsingland var erkända och rena fyllegrejer men det som gjorde målet lite mer komplicerat var att åklagaren ansåg att Dan hade gjort sig skyldig till grov stöld eftersom det rörde sig om stöld i bostad. Under förhör med målsäganden så sa ändå denne rakt ut att han inte bodde på fastigheten och att det rörde sig om fritidshus. Då borde Dan kunna komma undan betydligt lindrigare och det var det viktigaste. Att han skulle bli frikänd kunde man glömma.
3.
I den här typen av mål så blev man fälld i ca 95% av fallen så det var bara att rikta in sig på påföljden. Det gällde att rikta in sig på att hans klient, som var 19 år, skulle slippa fängelse och i stället dömas till skyddstillsyn med föreskrift om alkoholvård.
Med den här domaren trodde Uno Ål att han skulle ha en hygglig chans att komma därhän. Inget fängelse för Dan utan en bra och fungerande behandling som kunde hålla honom borta från brott. Att Dan skulle sluta med alkohol skulle inte bara vara en vinst för Dan
själv utan även för samhället och förstås för Dans mycket sympatiske far som inte bara hade problem med sonen Dan och hans drickande utan även med sonen Kent som närmare sig 25 men som fortfarande inte helt kommit ifrån alkoholen. Han hade nyligen dömts i tingsrätt för liknande brott och även ett olaga hot mot vakt i samband med att han blev utkastad från en nattklubb i Gävle.
Målet flöt på bra och åklagaren tog tillbaks flera förhör p g a Dan och en medåtalad var så bra på att svara på åklagarens frågor och inte heller i onödan ifrågasätta de enskilda anspråken för sönderslagna rutor mm. Strax efter 11 30 hade domstolen hunnit gå igenom punkterna för två av de tilltalade som sedan fick lämna rättssalen med sina försvarare. Ytterligare åtalspunkter skulle tas upp med Dan rörande tillgrepp i förråd i Bollnäs kl 14 00 och det gjorde att Uno Ål kunde gå på tidig lunch och äta på en av favoritrestaurangerna i Hudiksvall- 49:an -som låg helt nära centrum. Här åt han mycket fint stekt fläsk med raggmunk. Portionen var lite snålt tilltagen men i övrigt var det mycket gott. Det var få rätter som Ål var så förtjust i som just stekt fläsk och det kunde lika gärna vara fläsk med bruna bönor och ännu hellre stekt fläsk med kokt potatis och löksås.
Advokat Ål gick in på restaurangen som var mycket välbesökt. Ål hade tur att han överhuvudtaget fick ett bord. Ål tog inget kaffe på 49:an utan gick istället för att leta efter lämplig plats att ta en kopp kaffe på.
Han lämnar restaurangen och går ut i det grådaskiga vädret. Trots att det var mitt på dagen kändes det som om det var dags att skymma.
4.
Temperaturen torde ligga kring 7-8 grader konstaterade han medan han gick mot cafeterian på köphuset Fyren, mitt i stan och mitt emot gallerian ”Guldsmeden”. Café Fyren, som det visst hette, var ljust och fint och stort med många sittplatser. Här var det inga problem för rullstolsbundna att ta sig fram och inte ens om man hade eldrivna handikappfordon.
Caféet hade en högst blandad kundkrets denna dag när klockan närmade sig 13 00. Här fanns ungdomar som kanske var arbetslösa eller gick på gymnasium, pensionärer i 70-80-årsåldern och även tantklädda kvinnor som troligen skulle handla i någon av de butiker som ingick i gallerian som Kapp-Ahl, Ginatricot, Kicks eller apoteket. Det fanns förstås många andra butiker att handla i men de såg inte Uno Ål, där han satt med ryggen mot fönstret som vette ut mot gågatan. Han njöt till fullo av att få sitta på café och läsa Expressen och ringa lite helt nödvändiga samtal innan det var dags att gå tillbaks till den närbelägna domstolen som låg i en rejäl uppförsbacke.
…..
49:an den 18 oktober 2011.
PÅ KAJUTAN
Efter att ha haft en lunch på mer än 2 timmar återvände Uno Ål till domstolen för att slutföra förhandlingen som kom i gång i utsatt tid.
Det tog ytterligare 1,5 timmar att gå igenom de resterande åtalspunkterna inkl personalia. Åklagaren yrkade inte på fängelse och därmed var chansen uppenbar att Dan skulle få kontraktsvård för sina alkoholproblem som även frivården föreslog. Nu gällde det om han skulle bli släppt eller inte. Personal från häktet i Gävle uppskattade att chanserna för att Dan skulle bli släppt innan han la in sig för vård var ca 1 på hundra. Det dröjde mindre än fem minuter innan rätten hade beslutat sig för att Dan skulle bli släppt vilket skapade stor glädje för fadern och två av Daniels bröder som hade varit med under rättegången.
5.
Häktespersonalen och Dan och hans familj hamnade i en diskussion om vad som skulle hända här näst vilket gjorde att Uno Ål kände sig överflödig och skyndade iväg ned till stationen för att i bästa fall hinna med det tåg som gick från Hudiksvall kl 15 48. Ål hade inte turen på sin sida och svor långa ramsor där han stod i regnet efter att ha rådfrågat en väntande dam om tåget hade gått eller inte. SJ som var så kände för sina förseningar hade inte denna dag lyckats få till stånd ens en försening på fem minuter. Mycket märkligt men å andra sidan var det inte SJ som körde utan det var det s k X-tåget som hade en förbluffande hög punktlighet. Lite grand av s Norrlands Ryan Air vad just gällde punklighet. Det var ingen idé att gråta över det utan Uno Ål fann sig snabbt och gick till restaurang Kajutan som bara låg ett stenkast från tågstationen. Här beställde han in en kopp té efter allt kaffedrickande under dagen. Hudiksvalls tingsrätt var för övrigt en av få domstolar i Sverige som bjöd på kaffe. Så gjorde man också på hovrätten i Sundsvall medan domstolen i Falun tog 10 kr och Gävle tingsrätt tog 5 kr. Nu hade han gått om tid på sig att inta sitt pås-te och kunde i lugn och ro läsa Expressen. Redan på framsidan föll blicken på en reportage om utvisningen av en dement kvinna på 91 år
som skall tvingas tillbaks till Ukraina för att ta hand om sig själv.
Uno Ål blev så förbannad när han läste om utvisningen att pulsen steg oroande. Han hade problem med högt blodtryck och skulle göra allt han kunde för att inte bli upprörd hur man nu skulle kunna undvika det när man höll på med humanjuridik och de dåraktiga besluten av inte minst Migrationsverket ( men förstås många andra myndigheter och dessutom hade myndigheterna uselt skrivna lagar att följa efter sitt eget huvud) närmade sig 13 på dussinet och blev mer och mer obegripliga för varje år som gick. Ål kände sig vanmäktig och sa för sig själv: ”Varför kan man inte se till att det finns någon möjlighet att bo i hemlandet innan man skickar iväg en person. Varför kan man inte träffa ett avtal med de anhöriga så att de får bekosta plats på ett ålderdomshem och i värsta fall fick väl Sverige betala under en övergångstid om de anhöriga i Sverige inte kunde betala. Då fanns det ju någon rim och reson men det här att bara dumpa gamla människor likt risk-sopor i ett annat land och sedan lämna allt ansvar till de anhöriga för skötseln av kvinnan var ovärdigt ett land som kallade sig för ett deomkratiskt och rättssäkert samhälle.
6.
Vad hjälpte det att man hade fria och korrekta val om det ledde till att riksdagen fattade beslut som ledde till sådana här konsekvenser. ”Förbannade ömkansvärda dårar” väste Uno Ål för sig själv och fortsatte läsa. I grunden var han dock inte förvånad eftersom han själv höll på en del med migrationsärenden och förundrade sig över hur sällan man trodde på asylsökande och till och med ställde orimliga krav på ensamkommande barn från Afghansitan och andra
Länder som var vanligt förekommande när det gällde ensamkommande barn. Han kunde också konstatera, efter ytterligare läsning av tidningen, att Maud Olofsson hade fått nytt jobb som svampguide, ” Synd att man inte kom på det här för några år sedan, tänkte Uno Ål sarkastiskt. Då hade kanske Saab hade haft svenska ägare vid det här laget och inte levt med kniven på strupen under mer än ett halvår och utan produktion.
För första gången på länge var inte kvällstidningarna fyllda med bloddrypande historier om socialdemokraterna Håkan Juhols famösa bidragsaffärer och det tyckte Uno Ål var skönt. Visst såg han Juholt som en ”Åsa Nisse” person som säkerligen skulle förstöra ordentligt för socialdemokraterna men att älta en affär hur länge som helst var bara tjatigt. Det var däremot bra att Expressen ägnade två sidor åt att skriva om den alltid lika självgoda utrikesministern Carl Bildt vars tidigare arbetsgivare Lundin Oil ( som gjort honom mycket rik) haft för sig i Afrika under de sista decennierna och deras suspekta inblandning i Ogadenprovinsen där två svenskar blivit gripna för spionage och nu riskerade 40 års fängelse. Carl Bildts vilja att försöka komma till rätta med rättssäkerheten för dessa svenskar verkade i vart fall hittills minst sagt begränsat.
Det var dags för Uno Ål att börja gå mot tåget och lämna denna plats som han tyckte så mycket om. Skutan var verkligen ett ställe med ren familjekänsla och inredning och annat i marin miljö var mycket smakfullt gjord även om en del var kitsch. Ännu en halvtimma innan tåget skulle gå men bra att vara ute i god tid och lämna Hudiksvall med 37 000 invånare för Gävle med 95 000 invånare.
Kajutan den 18 oktober 2011
.
VÄDER OCH VIND
Vackert väder i Gävle hela oktober. Nu när det gått en vecka av november är det fortfarande relativt varmt. Ca 10 grader under dagarna. Extremt mycket att göra Far som en tossing mellan förhandlingar.
1.
RESTAURANG 49:AN I HUDIKSVALL
Kapitel 2
Advokat Uno Ål åkte med X 2000 från Gävle 7 57 och var framme i tid kl 9 15. Förhandlingen skulle börja i Hudiksvalls tingsrätt kl 9 30 så det var inte mycket tid att vinka på. Ål hann precis gå på toaletten och träffa sin häktade 19-åring Dan innan det var dags att gå in i rättssalen där den rutinerade och trygge rådmannen Ivar Ek ledde förhandlingen tillsammans med tre nämndemän. En sekreterare som visade sig ha full koll på all teknik fanns det också. Ramen var således den bästa tänkbara och domaren ställde sina frågor till de tilltalade på ett mycket professionellt och närmast kamratligt sätt och med klart inslag av Hälsingemål vilket inte gjorde saken sämre. Annat kunde det vara i Uppsala och Stockholms tingsrätt där domare kunde vara lika otrevliga som serveringspersonal på vissa krogar i Stockholm. Man såg de inblandade som fiender som skulle nedkämpas genom en arrogans bortom rim och reson och då gällde det att vara påläst och alert och inte svara fel för då kunde man från start få domaren emot sig. Det kunde göra hela föreställningen outhärdligt och det kunde mycket väl påverka kostnadsräkningen; i vart fall om det inte var ett taxemål där ersättningen redan från början var så löjligt låg att det inte gick att pruta på. Brottmålstaxan var, såvitt advokat Ål antog framräknad av Domstolsverket och rimligen hade advokatsamfundet någon representant som var med och tyckte något. Dessa förhandlare förtjänade att komma in i Guiness book of records med tanke på deras närmast osannolika förmåga att år efter år få fram en höjning av taxan för rättshjälpsbiträde med 2-2,5% medan konsument prisindex kanske steg med 3-4 % och advokatens kostnader för löner, tolk etc ofelbart steg med minst 5%. Det innebar att lönsamheten sakta men säkert urgröptes och att vara advokat och tvingas tillämpa rättshjälpstaxan började bli pinsamt, något man inte ville skylta med. Särskilt inte inför kollegor som höll på med s k affärsjuridik. Då tvistade man om pengar och kunde spara in avsevärda belopp för sin huvudman om man vägrade att betala enligt framförda, inte sälla rättmätiga krav eller också tvista om en avsevärd nedsättning av framfört krav.
2.
Då kunde man begäran 2 000 eller mer plus moms/timma även i landsorten och i Stockholm var det inte särskilt ovanligt att de tjusiga advokatbyråerna med flera hundra anställda kunde ta ut 3 000 kr eller mer plus moms för varje arbetad timma och dessutom hade man möjlighet att ta procent på det vunna beloppet och då blev ekvationen än mer angelägen.
Uno Ål blev bara förbannad när han tänkte på denna orättvisa och han hade ingen lust att ens umgås med ”proppmätta” advokater, rådmän eller åklagare som hållit på ett tag eftersom de båda hade 50 000 kr eller mer i månaden. De kunde också ta riktig semester och koppla av från jobbet medan en s k humanjurist i princip aldrig var ledig och om han eller hon vågade sig på att ta ledigt en eller max två veckor i följd. Hade det inte varit för den underbara känslan av att vinna mål med sina klienter så skulle Uno Ål för länge sedan ha slutat som advokat och kanske blivit domare eller åklagare eller varför inte bankjurist. Det verkade bekvämt och bra. Hans lön brukade landa på mellan 30 000-40 000 kr/m och det var relativt anständigt men med tanke på att han alltid låg i bakvatten i stället för framkant så märkte han inte av sin förment hyggliga lön. Han var glad att hans hustru tog hand om ekonomin och att han själv hade ett resekonto som han använde så snart han var ute och reste eller bjöd kollegor på lunch eller på en öl eller två efter jobbet.
Nu gällde det alltså förhandling i Hudiksvalls tingsrätt och målet var ganska okomplicerat. Det gällde tillgrepp av fortskaffningsmedel och några stölder. De flesta stölderna i sommarstugor i Hälsingland var erkända och rena fyllegrejer men det som gjorde målet lite mer komplicerat var att åklagaren ansåg att Dan hade gjort sig skyldig till grov stöld eftersom det rörde sig om stöld i bostad. Under förhör med målsäganden så sa ändå denne rakt ut att han inte bodde på fastigheten och att det rörde sig om fritidshus. Då borde Dan kunna komma undan betydligt lindrigare och det var det viktigaste. Att han skulle bli frikänd kunde man glömma.
3.
I den här typen av mål så blev man fälld i ca 95% av fallen så det var bara att rikta in sig på påföljden. Det gällde att rikta in sig på att hans klient, som var 19 år, skulle slippa fängelse och i stället dömas till skyddstillsyn med föreskrift om alkoholvård.
Med den här domaren trodde Uno Ål att han skulle ha en hygglig chans att komma därhän. Inget fängelse för Dan utan en bra och fungerande behandling som kunde hålla honom borta från brott. Att Dan skulle sluta med alkohol skulle inte bara vara en vinst för Dan
själv utan även för samhället och förstås för Dans mycket sympatiske far som inte bara hade problem med sonen Dan och hans drickande utan även med sonen Kent som närmare sig 25 men som fortfarande inte helt kommit ifrån alkoholen. Han hade nyligen dömts i tingsrätt för liknande brott och även ett olaga hot mot vakt i samband med att han blev utkastad från en nattklubb i Gävle.
Målet flöt på bra och åklagaren tog tillbaks flera förhör p g a Dan och en medåtalad var så bra på att svara på åklagarens frågor och inte heller i onödan ifrågasätta de enskilda anspråken för sönderslagna rutor mm. Strax efter 11 30 hade domstolen hunnit gå igenom punkterna för två av de tilltalade som sedan fick lämna rättssalen med sina försvarare. Ytterligare åtalspunkter skulle tas upp med Dan rörande tillgrepp i förråd i Bollnäs kl 14 00 och det gjorde att Uno Ål kunde gå på tidig lunch och äta på en av favoritrestaurangerna i Hudiksvall- 49:an -som låg helt nära centrum. Här åt han mycket fint stekt fläsk med raggmunk. Portionen var lite snålt tilltagen men i övrigt var det mycket gott. Det var få rätter som Ål var så förtjust i som just stekt fläsk och det kunde lika gärna vara fläsk med bruna bönor och ännu hellre stekt fläsk med kokt potatis och löksås.
Advokat Ål gick in på restaurangen som var mycket välbesökt. Ål hade tur att han överhuvudtaget fick ett bord. Ål tog inget kaffe på 49:an utan gick istället för att leta efter lämplig plats att ta en kopp kaffe på.
Han lämnar restaurangen och går ut i det grådaskiga vädret. Trots att det var mitt på dagen kändes det som om det var dags att skymma.
4.
Temperaturen torde ligga kring 7-8 grader konstaterade han medan han gick mot cafeterian på köphuset Fyren, mitt i stan och mitt emot gallerian ”Guldsmeden”. Café Fyren, som det visst hette, var ljust och fint och stort med många sittplatser. Här var det inga problem för rullstolsbundna att ta sig fram och inte ens om man hade eldrivna handikappfordon.
Caféet hade en högst blandad kundkrets denna dag när klockan närmade sig 13 00. Här fanns ungdomar som kanske var arbetslösa eller gick på gymnasium, pensionärer i 70-80-årsåldern och även tantklädda kvinnor som troligen skulle handla i någon av de butiker som ingick i gallerian som Kapp-Ahl, Ginatricot, Kicks eller apoteket. Det fanns förstås många andra butiker att handla i men de såg inte Uno Ål, där han satt med ryggen mot fönstret som vette ut mot gågatan. Han njöt till fullo av att få sitta på café och läsa Expressen och ringa lite helt nödvändiga samtal innan det var dags att gå tillbaks till den närbelägna domstolen som låg i en rejäl uppförsbacke.
…..
49:an den 18 oktober 2011.
PÅ KAJUTAN
Efter att ha haft en lunch på mer än 2 timmar återvände Uno Ål till domstolen för att slutföra förhandlingen som kom i gång i utsatt tid.
Det tog ytterligare 1,5 timmar att gå igenom de resterande åtalspunkterna inkl personalia. Åklagaren yrkade inte på fängelse och därmed var chansen uppenbar att Dan skulle få kontraktsvård för sina alkoholproblem som även frivården föreslog. Nu gällde det om han skulle bli släppt eller inte. Personal från häktet i Gävle uppskattade att chanserna för att Dan skulle bli släppt innan han la in sig för vård var ca 1 på hundra. Det dröjde mindre än fem minuter innan rätten hade beslutat sig för att Dan skulle bli släppt vilket skapade stor glädje för fadern och två av Daniels bröder som hade varit med under rättegången.
5.
Häktespersonalen och Dan och hans familj hamnade i en diskussion om vad som skulle hända här näst vilket gjorde att Uno Ål kände sig överflödig och skyndade iväg ned till stationen för att i bästa fall hinna med det tåg som gick från Hudiksvall kl 15 48. Ål hade inte turen på sin sida och svor långa ramsor där han stod i regnet efter att ha rådfrågat en väntande dam om tåget hade gått eller inte. SJ som var så kände för sina förseningar hade inte denna dag lyckats få till stånd ens en försening på fem minuter. Mycket märkligt men å andra sidan var det inte SJ som körde utan det var det s k X-tåget som hade en förbluffande hög punktlighet. Lite grand av s Norrlands Ryan Air vad just gällde punklighet. Det var ingen idé att gråta över det utan Uno Ål fann sig snabbt och gick till restaurang Kajutan som bara låg ett stenkast från tågstationen. Här beställde han in en kopp té efter allt kaffedrickande under dagen. Hudiksvalls tingsrätt var för övrigt en av få domstolar i Sverige som bjöd på kaffe. Så gjorde man också på hovrätten i Sundsvall medan domstolen i Falun tog 10 kr och Gävle tingsrätt tog 5 kr. Nu hade han gått om tid på sig att inta sitt pås-te och kunde i lugn och ro läsa Expressen. Redan på framsidan föll blicken på en reportage om utvisningen av en dement kvinna på 91 år
som skall tvingas tillbaks till Ukraina för att ta hand om sig själv.
Uno Ål blev så förbannad när han läste om utvisningen att pulsen steg oroande. Han hade problem med högt blodtryck och skulle göra allt han kunde för att inte bli upprörd hur man nu skulle kunna undvika det när man höll på med humanjuridik och de dåraktiga besluten av inte minst Migrationsverket ( men förstås många andra myndigheter och dessutom hade myndigheterna uselt skrivna lagar att följa efter sitt eget huvud) närmade sig 13 på dussinet och blev mer och mer obegripliga för varje år som gick. Ål kände sig vanmäktig och sa för sig själv: ”Varför kan man inte se till att det finns någon möjlighet att bo i hemlandet innan man skickar iväg en person. Varför kan man inte träffa ett avtal med de anhöriga så att de får bekosta plats på ett ålderdomshem och i värsta fall fick väl Sverige betala under en övergångstid om de anhöriga i Sverige inte kunde betala. Då fanns det ju någon rim och reson men det här att bara dumpa gamla människor likt risk-sopor i ett annat land och sedan lämna allt ansvar till de anhöriga för skötseln av kvinnan var ovärdigt ett land som kallade sig för ett deomkratiskt och rättssäkert samhälle.
6.
Vad hjälpte det att man hade fria och korrekta val om det ledde till att riksdagen fattade beslut som ledde till sådana här konsekvenser. ”Förbannade ömkansvärda dårar” väste Uno Ål för sig själv och fortsatte läsa. I grunden var han dock inte förvånad eftersom han själv höll på en del med migrationsärenden och förundrade sig över hur sällan man trodde på asylsökande och till och med ställde orimliga krav på ensamkommande barn från Afghansitan och andra
Länder som var vanligt förekommande när det gällde ensamkommande barn. Han kunde också konstatera, efter ytterligare läsning av tidningen, att Maud Olofsson hade fått nytt jobb som svampguide, ” Synd att man inte kom på det här för några år sedan, tänkte Uno Ål sarkastiskt. Då hade kanske Saab hade haft svenska ägare vid det här laget och inte levt med kniven på strupen under mer än ett halvår och utan produktion.
För första gången på länge var inte kvällstidningarna fyllda med bloddrypande historier om socialdemokraterna Håkan Juhols famösa bidragsaffärer och det tyckte Uno Ål var skönt. Visst såg han Juholt som en ”Åsa Nisse” person som säkerligen skulle förstöra ordentligt för socialdemokraterna men att älta en affär hur länge som helst var bara tjatigt. Det var däremot bra att Expressen ägnade två sidor åt att skriva om den alltid lika självgoda utrikesministern Carl Bildt vars tidigare arbetsgivare Lundin Oil ( som gjort honom mycket rik) haft för sig i Afrika under de sista decennierna och deras suspekta inblandning i Ogadenprovinsen där två svenskar blivit gripna för spionage och nu riskerade 40 års fängelse. Carl Bildts vilja att försöka komma till rätta med rättssäkerheten för dessa svenskar verkade i vart fall hittills minst sagt begränsat.
Det var dags för Uno Ål att börja gå mot tåget och lämna denna plats som han tyckte så mycket om. Skutan var verkligen ett ställe med ren familjekänsla och inredning och annat i marin miljö var mycket smakfullt gjord även om en del var kitsch. Ännu en halvtimma innan tåget skulle gå men bra att vara ute i god tid och lämna Hudiksvall med 37 000 invånare för Gävle med 95 000 invånare.
Kajutan den 18 oktober 2011
.
fredag 4 november 2011
Till
Debatt/insändarsidan
ANG TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE
Kunde socialtjänsten i Sandviken ha agerat annorlunda när de tvångsomhändertog två barn på uppgifter från en syster till mamman och sedan inte lämnade tillbaks dem trots friande dom? ”Nej, det tror jag inte säger ordförande Renate Almén. Ordförande i individ och familjeomsorgsnämnden till GD som också gör allt han kan för att skylla ifrån sig på tjänstemannen i Uppdrag-granskning” programmet som på ett närmast övertydligt sätt visade hur de nutida häxprocesserna går till. När det gäller allra minsta lilla misstanke om barnbrott finns uppenbarligen inga spärrar. Då löper samhället amok. Då är det legitimt att t om ställa ledande frågor för att förenkla rättsprocessen om man skall tro ”Uppdrag granskning”. Och de som verkligen har maktmedel att göra något är verkligen socialnämnden. De kan t om genom ordförandebeslut slita barn från sina föräldrar på allra lösligaste grunder.
Ordföranden i socialnämnden har en fantastisk förmåga att vantolka principen om barns bästa och principen om att inte skilja föräldrar från barn vilket är ett förbud i Europeiska månniskorättskonventionen som är svensk lag och också finns förbud enligt barnkonventionen -som borde vara svensk lag-om det inte är nödvändigt för barns bästa. Efter att ha jobbat i mer än 30 år med tvångsomhändertaganden av barn som advokat och på domstol upphör jag aldrig att förvånas över socialtjänstens ( socialnämndens ordförande, socialnämnden och socialtjänstemän) oförtröttliga vilja att på ett så litet underlag som möjligt fatta drakoniska beslut som kan leda till men för barn för hela livet. Var finns minsta ingreppets princip sådana här gånger. Var finns vett och sans när utredare inom socialtjänsten kan agera trots att domstol funnit att det ej föreligger grund för åtal. Den socialordförande som påstår att det i detta fall varit nödvändigt att tvångsomhänderta barn och på köpet komma med förtalsgrundande påstående om förälder han gör inget än ljuger de som betalar honom rätt upp i ansiktet. Det finns hur många möjligheter som helst att göra alla typer av utredningar med stor varsamhet och med stor respekt för att man inte är skyldig ( det finns också sk tvångsvård i hemmet om man absolut behöver styra över processen) innan motsatsen bevisats. Det förstår bara inte socialtjänsten. De jobbar inom ett Gulag-Sverige som aldrig tar paus. Det minsta man kan göra åt eländet är att ta ifrån socialnämndens ordförande rätten att besluta om omedelbart omhändertagande. Det är bara en av ett otalt reformer som måste ske inom detta häxprocessområde som kallas tvångsomhändertagande av barn. Det förutsätter dock politisk vilja och politiskt initiativ och det är ju dessvärre också en bristvara i detta ytterst rättsosäkra land där liknöjdnödheten och passiviteten blivit ett mantra.
Gävle den 4 november 2011
Tryggve Emstedt, advokat sedan snart 25 år
Debatt/insändarsidan
ANG TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE
Kunde socialtjänsten i Sandviken ha agerat annorlunda när de tvångsomhändertog två barn på uppgifter från en syster till mamman och sedan inte lämnade tillbaks dem trots friande dom? ”Nej, det tror jag inte säger ordförande Renate Almén. Ordförande i individ och familjeomsorgsnämnden till GD som också gör allt han kan för att skylla ifrån sig på tjänstemannen i Uppdrag-granskning” programmet som på ett närmast övertydligt sätt visade hur de nutida häxprocesserna går till. När det gäller allra minsta lilla misstanke om barnbrott finns uppenbarligen inga spärrar. Då löper samhället amok. Då är det legitimt att t om ställa ledande frågor för att förenkla rättsprocessen om man skall tro ”Uppdrag granskning”. Och de som verkligen har maktmedel att göra något är verkligen socialnämnden. De kan t om genom ordförandebeslut slita barn från sina föräldrar på allra lösligaste grunder.
Ordföranden i socialnämnden har en fantastisk förmåga att vantolka principen om barns bästa och principen om att inte skilja föräldrar från barn vilket är ett förbud i Europeiska månniskorättskonventionen som är svensk lag och också finns förbud enligt barnkonventionen -som borde vara svensk lag-om det inte är nödvändigt för barns bästa. Efter att ha jobbat i mer än 30 år med tvångsomhändertaganden av barn som advokat och på domstol upphör jag aldrig att förvånas över socialtjänstens ( socialnämndens ordförande, socialnämnden och socialtjänstemän) oförtröttliga vilja att på ett så litet underlag som möjligt fatta drakoniska beslut som kan leda till men för barn för hela livet. Var finns minsta ingreppets princip sådana här gånger. Var finns vett och sans när utredare inom socialtjänsten kan agera trots att domstol funnit att det ej föreligger grund för åtal. Den socialordförande som påstår att det i detta fall varit nödvändigt att tvångsomhänderta barn och på köpet komma med förtalsgrundande påstående om förälder han gör inget än ljuger de som betalar honom rätt upp i ansiktet. Det finns hur många möjligheter som helst att göra alla typer av utredningar med stor varsamhet och med stor respekt för att man inte är skyldig ( det finns också sk tvångsvård i hemmet om man absolut behöver styra över processen) innan motsatsen bevisats. Det förstår bara inte socialtjänsten. De jobbar inom ett Gulag-Sverige som aldrig tar paus. Det minsta man kan göra åt eländet är att ta ifrån socialnämndens ordförande rätten att besluta om omedelbart omhändertagande. Det är bara en av ett otalt reformer som måste ske inom detta häxprocessområde som kallas tvångsomhändertagande av barn. Det förutsätter dock politisk vilja och politiskt initiativ och det är ju dessvärre också en bristvara i detta ytterst rättsosäkra land där liknöjdnödheten och passiviteten blivit ett mantra.
Gävle den 4 november 2011
Tryggve Emstedt, advokat sedan snart 25 år
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
