Till
Debatt/insändarsidan
ANG TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE
Kunde socialtjänsten i Sandviken ha agerat annorlunda när de tvångsomhändertog två barn på uppgifter från en syster till mamman och sedan inte lämnade tillbaks dem trots friande dom? ”Nej, det tror jag inte säger ordförande Renate Almén. Ordförande i individ och familjeomsorgsnämnden till GD som också gör allt han kan för att skylla ifrån sig på tjänstemannen i Uppdrag-granskning” programmet som på ett närmast övertydligt sätt visade hur de nutida häxprocesserna går till. När det gäller allra minsta lilla misstanke om barnbrott finns uppenbarligen inga spärrar. Då löper samhället amok. Då är det legitimt att t om ställa ledande frågor för att förenkla rättsprocessen om man skall tro ”Uppdrag granskning”. Och de som verkligen har maktmedel att göra något är verkligen socialnämnden. De kan t om genom ordförandebeslut slita barn från sina föräldrar på allra lösligaste grunder.
Ordföranden i socialnämnden har en fantastisk förmåga att vantolka principen om barns bästa och principen om att inte skilja föräldrar från barn vilket är ett förbud i Europeiska månniskorättskonventionen som är svensk lag och också finns förbud enligt barnkonventionen -som borde vara svensk lag-om det inte är nödvändigt för barns bästa. Efter att ha jobbat i mer än 30 år med tvångsomhändertaganden av barn som advokat och på domstol upphör jag aldrig att förvånas över socialtjänstens ( socialnämndens ordförande, socialnämnden och socialtjänstemän) oförtröttliga vilja att på ett så litet underlag som möjligt fatta drakoniska beslut som kan leda till men för barn för hela livet. Var finns minsta ingreppets princip sådana här gånger. Var finns vett och sans när utredare inom socialtjänsten kan agera trots att domstol funnit att det ej föreligger grund för åtal. Den socialordförande som påstår att det i detta fall varit nödvändigt att tvångsomhänderta barn och på köpet komma med förtalsgrundande påstående om förälder han gör inget än ljuger de som betalar honom rätt upp i ansiktet. Det finns hur många möjligheter som helst att göra alla typer av utredningar med stor varsamhet och med stor respekt för att man inte är skyldig ( det finns också sk tvångsvård i hemmet om man absolut behöver styra över processen) innan motsatsen bevisats. Det förstår bara inte socialtjänsten. De jobbar inom ett Gulag-Sverige som aldrig tar paus. Det minsta man kan göra åt eländet är att ta ifrån socialnämndens ordförande rätten att besluta om omedelbart omhändertagande. Det är bara en av ett otalt reformer som måste ske inom detta häxprocessområde som kallas tvångsomhändertagande av barn. Det förutsätter dock politisk vilja och politiskt initiativ och det är ju dessvärre också en bristvara i detta ytterst rättsosäkra land där liknöjdnödheten och passiviteten blivit ett mantra.
Gävle den 4 november 2011
Tryggve Emstedt, advokat sedan snart 25 år
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den kända författaren Hannah Arendt beskrev i sin bok Den banala ondskan just liknande mekanismer där i vanliga fall vettiga personer även då följde gällande lagar och politiskt korrekta attityder vid sin myndighetsutövning och därmed gjorde sin begränsade del helt ”rätt”. Helhetsbilden blev dock helt förfärlig och omänsklig. Det hela rörde sig om det mänskliga förfall som Eichmann och hans medarbetare ställde till med i andra världskrigets Tyskland!
SvaraRaderaDen omdömeslöshet som socialtjänst och juridik i Sandvikenfallet gjort sig skyldiga till är helt i samma klass. Det rör sig om mycket självgoda och prestigefyllda myndighetsutövare – helt utan omdöme. Som enbart anser sig ha gjort det som ankommit dem. Men de har aldrig tänkt själva.
Våra skattemedel finansierar detta elände. Samtidigt far ett antal barn verkligen illa. Men inflation har gått i begreppen som krävs för omhändertaganden enligt LVU. Och flosklerna har fått breda ut sig – dogmen ”barnets bästa” är obrukbar, en typisk produkt av förra seklet. Att inte socionomer har den kompetens som erfordras vittnar ökända fall om, både nationellt (t ex Mark) och internationellt. Vi minns alla Fritzlfallet i Österrike, där socialtjänstens handläggare under många år varit införstådda med läget men fullständigt struntat i de barnen – som verkligen behövde skyddas. Godtyckligheten tycks allmän. Man saknar förmåga att detektera de fall där barn verkligen far illa. Man saknar också känsla för rättssäkerhet. I det nu aktuella Sandvikenfallet tycks man ha lyckats manipulera en åklagare till direkt okynnesåtal på en utredning/förundersökning som inte ens uppfyllde basala juridiska (och mänskliga) krav. Det är kanske inte så underligt att det är svårt att rekrytera de ”skarpaste knivarna” till åklagarkarriären, för goda jurister finns så många bättre alternativ.
Pedofilhysterin verkar också till nackdel för rekryteringen i sektorer där sunda män verkligen skulle behövas för barnen – det är fortfarande svårt att rekrytera manliga förskollärare eller manliga socionomer. Vilket inte förvånar.