Så har det blivit ännu en nyårsafton. Den lilla snö som vi fick för en dryg vecka sedan är nu helt bort. I går regnade det t om Förfärligt tråkigt. Lite vitt kan det väl ändå få vara. Vill man ha vitt får man åka till Kungsberget. Där har det kommit lite snö men den är väl snart borta den också,bortsett från Kungsbergsbackarna med konstgjord snö.
Det är få gånger i mitt liv som jag varit så förväntansfull som inför den här nyårsaftonen. Skall det komma på första dagen eller inte det hett eftertraktade knytet och när skall dotterns grabb komma? Det är frågan för dagen.
Här ett nytt avsnitt av Byrån. Lite lagom syrligt. Nästa avsnitt skall ni slippa Uno ål
BYRÅN
Kapitel 6
GOTT NYTT ÅR
Det var nyårsafton och Uno Ål hade tagit på sig morgonrocken, druckit ett glas juice och ätit en extraprisbanan som han köpt på Coop för 16 90 kilot. Smakade lätt värdelöst. De ekologiska bananerna var betydligt mer smakrika men så jäkla små och alldeles för dyra. Nu kunde han med gott samvete hoppa över frukosten en stund och sätta sig vid datorn och träna lite på en sonett eller kanske en hexameter … nej förresten. Hanvar ledig och skulle inte plåga sig själv i onödan . Det fick räcka med några alfabetsalliterationer. Börja på A vad skulle han välja som passade in på nyårsafton. Det var milt och regnigt i Gävle där han skulle fira nyårsafton med gode vännen och kollegan Steve Emfors så allvädersstövlar kunde ju vara något men inte så filosofiskt och mörkt som var Uno Åls speciella kännetecken: ”Alienerad Barrisster cirklar dogmatiskt ekande förvirrad genmanipulerad (i) hostattack … Ganska kass men kunde vara en början. Eventuellt skulle hela flätan bli begriplig men det blev svårt framåt xyz Måste kanske hämta svenska akademins ordlista så han var lite beredd på andra ord än yxa och Zebra,
I sinom tid skulle det bli champagnefrukost kl 11 00- Steve hade fått en låda rysk rosa champagne av en nöjd klient - och lite shopping med kära frun Jane och så en öl på O Learys vid tvåsnåret och sedan mingla runt lite på hotell Clarion innan det var dags att äta nyårssupé kl 18 00. En utmärkt dag så här långt.
Uno Ål hade gjort ett försök att få hälsa på i hustruns honungsburk” kl 8 30 men då vasr hon närmast i koma så han förstod att det inte var någon idé att tjata. Han fick väl nöja sig med att duscha varmt och fantisera lite om bättre tider. Nackdelen med att ha en hustru i fertil ålder var att hon fortfarande hade kvar sin månadsrening och den tenderade att bli längre och längre och pågick den inte så var den i vardande. I december hade hon väl skyllt på det snart sagt varannan dag. När han gifte sig med henne så var det fortfarande ingen fara med lusten och det hände att man vänslades två och ibland to m tre gånger om dagen men sedan slätade det ut och numera kom man med nöd och näppe upp i riksgenomsnittet 2 gånger per vecka eller ca 100 gånger per år, Det kunde varit värre som grabben sa i #Mitt liv som hund” men det kunde varit betydligt bättre också. De första tioåren som gift med Maria så snittade man på i vart fall 200 gånger och första året var man uppe i 700 famntag men det var extremt och lite tjatigt.
När inte förnöjsamma famntag fungerade så ägnade sig Uno Ål att läsa en biografi om Flower Powergruppen Pink Floyd som slog igenom 1967 samt dessutom lyssna på en dubbel cd med urval i sin Ipod. Av samma grupp. Nu gällde det att inte drabbas av motgångar så att det spirande magsåret fick näring. Tänk positivt karldjävel närmast skrek han åt sig själv så att hustrun började gny i sängen och funderade på om hon hade magsår. Kanske han skulle unna sig lite oljemassage på morgonkvisten. Lita på Litas massage firade inte nyår just nu så hon hade kanske öppet. Djävlar vilken bra idé Måste genast upp och äta frukost och kolla om han fick komma innan chanpagnefrukosten. Fortsättning följer,
lördag 31 december 2011
fredag 23 december 2011
Då var det dags för ju snart och jag tillhör dem som gillar julen men dras med av all julstress. Dock mindre i år än annars. Ha en riktigt bra jul, Ni få som orkar titta på denna sida och tyck gärna till om debattartiklar "Byrån" och annat.
Till debatt/insändarsidan
Jul jul STRÅLSKADADE jul
Ännu ett år har gått då vi genom våra makthavare skulle ha kunnat få ett bättre uppgraderat år. Men ej så. Istället Caremaskandaler, gamla som vanvårdas, skolor som ej fungerar och där vård och skola drivs av riskkapitalister som tjänar grova pengar. Sverige påstås ha en ”Tigerekonomi” samtidigt som viktiga samhällsfunktioner inte alls fungerar. Greklands usla ekonomi har gjort att nästan hela EU-samarbetet kollapsar. Liksom SAAB helt i onödan. Vi har ingen anledning att vara nöjda. Vi har ingen anledning att vara stolta över våra politiker som gång efter annan beslutar om usel lagstiftning som det nästan tar decennier att ändra på. Ett typexempel är migration och flyktingpolitik.
Under den nya ”arbetaregeringen”, med den förfärlige och humanbefriade invandrarministern Tobias Billström i spetsen, har vi fått en flykting och migrationspolitik i fritt fall. Man har gjort en lagstiftning som ”vantolkningsenheten” på Migrationsöverdomstolen har tolkat ännu snävare än vad lagens bokstav kräver. Det gör att 90-åriga ”Ganna” skall åka hem till Ukraina och det skall också dementa 75 åriga Yerovdajka-också från Ukraina göra om inte Migrationsöverdomstolen skulle ta upp ärendet vilket inte är troligt. Vi skall spara på allt sägs det inkl blöjor, men när vi skall deportera och kasta ut människor finns det hur mycket pengar som helst. Då kan man hyra privatplan för en halv miljon och dumpa en familj i Armenien som varit i Sverige tio år. Asylsökande får inte en krona till eget boende och de skall leva på högst 71 kr/ dag om de är ensamstående. Beloppet har inte höjts på 17 år. Man skickar folk med berått mod till nära inbördeskrigets Syrien. Man vill redan nu skicka tillbaks människor till Libyen etc etc. Man splittrar glatt familjer. Migrationsverket skrämmer livet av folk i samband med verkställighet och det saknas all serviceanda. Allt detta i Reinfeldland. Mycket tragiskt att konstatera men så här är det i ”Bullerbysverige” innan man slår sig ner för att äta skinkamacka och titta på Kalle Anka. Usch fy fan Vilken vedervärdig soppa man skapat av riksdagsmän med lön på 700 000 kr exkl alla förmåner per år oavsett om man gör något eller inte.
Trots allt så finns det tecken i skyn som tyder på att man kanske gör något åt de värsta avarterna 2012 men det förutsätter att man börjar med att plocka bort den värsta spelaren i sammanhanget dvs Tobias Billström och hans främlingsfientliga parti. SD kunde inte gjort det bättre själva.
Gävle den 23 december 2011
Tryggve Emstedt som arbetat som advokat med migrationsärenden i snart 25 år
Till debatt/insändarsidan
Jul jul STRÅLSKADADE jul
Ännu ett år har gått då vi genom våra makthavare skulle ha kunnat få ett bättre uppgraderat år. Men ej så. Istället Caremaskandaler, gamla som vanvårdas, skolor som ej fungerar och där vård och skola drivs av riskkapitalister som tjänar grova pengar. Sverige påstås ha en ”Tigerekonomi” samtidigt som viktiga samhällsfunktioner inte alls fungerar. Greklands usla ekonomi har gjort att nästan hela EU-samarbetet kollapsar. Liksom SAAB helt i onödan. Vi har ingen anledning att vara nöjda. Vi har ingen anledning att vara stolta över våra politiker som gång efter annan beslutar om usel lagstiftning som det nästan tar decennier att ändra på. Ett typexempel är migration och flyktingpolitik.
Under den nya ”arbetaregeringen”, med den förfärlige och humanbefriade invandrarministern Tobias Billström i spetsen, har vi fått en flykting och migrationspolitik i fritt fall. Man har gjort en lagstiftning som ”vantolkningsenheten” på Migrationsöverdomstolen har tolkat ännu snävare än vad lagens bokstav kräver. Det gör att 90-åriga ”Ganna” skall åka hem till Ukraina och det skall också dementa 75 åriga Yerovdajka-också från Ukraina göra om inte Migrationsöverdomstolen skulle ta upp ärendet vilket inte är troligt. Vi skall spara på allt sägs det inkl blöjor, men när vi skall deportera och kasta ut människor finns det hur mycket pengar som helst. Då kan man hyra privatplan för en halv miljon och dumpa en familj i Armenien som varit i Sverige tio år. Asylsökande får inte en krona till eget boende och de skall leva på högst 71 kr/ dag om de är ensamstående. Beloppet har inte höjts på 17 år. Man skickar folk med berått mod till nära inbördeskrigets Syrien. Man vill redan nu skicka tillbaks människor till Libyen etc etc. Man splittrar glatt familjer. Migrationsverket skrämmer livet av folk i samband med verkställighet och det saknas all serviceanda. Allt detta i Reinfeldland. Mycket tragiskt att konstatera men så här är det i ”Bullerbysverige” innan man slår sig ner för att äta skinkamacka och titta på Kalle Anka. Usch fy fan Vilken vedervärdig soppa man skapat av riksdagsmän med lön på 700 000 kr exkl alla förmåner per år oavsett om man gör något eller inte.
Trots allt så finns det tecken i skyn som tyder på att man kanske gör något åt de värsta avarterna 2012 men det förutsätter att man börjar med att plocka bort den värsta spelaren i sammanhanget dvs Tobias Billström och hans främlingsfientliga parti. SD kunde inte gjort det bättre själva.
Gävle den 23 december 2011
Tryggve Emstedt som arbetat som advokat med migrationsärenden i snart 25 år
tisdag 20 december 2011
ÄNNU ETT AVSNITT AV BYRÅN
BYRÅN
AVSNITT 5 (tror jag)
BÅLGETINGAR
Uno Ål var förbannad. Det var ju inte precis första gången under hans 30 år på advokatbyrå. Han hade denna dag , genom ett beslut, råkat ut för ”bålgetingarna” dvs folk På Migrationsverket på lägre nivå men ändå så erfarna att de ansåg att de till varje pris skulle ”nålsticka” offentliga biträde som borde vara oerhört tacksamma för att man fick några som helst uppdrag. Man tycktes inbilla sig att fick man inte uppdrag hos MV och fick ”glädjen” att vänta på beslut 1-6 månader så skulle man absolut inte ha något att göra.
Uno Ål förundrade sig över dessa människor som övervintrat på MV och blivit någon slags egen avdelning av Samhall där man körde sina beslut med autotext som var lika tråkiga och pedagogiska som en telefonkatalog och som nästan aldrig innehöll något av värde i det enskilda fallet. Gjorde de det så kunde man ge sig fan på att man misstrodde den sökande. Det hade också förundrat UNHCR som i en rapport under 2011 kommit fram till att MV hade misstro som någon slags arbetsmetod.
I den utsöka faktatidskriften Artikel 14 tog man upp den här problematiken. I samma nummer (nummer 3) så tog man också upp det för Sverige oerhört skamliga förhållandet att man blivit fällt i FN:s tortyrkommitté 18 gånger. Man var i särklass sämst i världen. Världens fulaste guldmedalj som förstås var ett rent jumbopris och den som i huvudsak rådde för det här var MV och dessa usla utredare. Numera skickade man inte ens över förfrågningar särskilt ofta till ambassader. Det tog väl för lång tid att skriva en sådan förfrågan men att klaga på advokaters räkning för klagandets egen skull-och för att visa sin makt- det hade man tid med. Att man sedan skapade en usel atmosfär gentemot biträdet struntade man högaktningsfullt i. Ensala hade inte någon utredningsavdelning av MV men det hade man i Gävle. När Uno Ål var i Gävle så begärde han ersättning från tågstationen och han var mycket försiktig med sina kostnadsanspråk när det gällde tidsåtgång och tog upp 15 minuter i vardera riktningen för en transport på 1,5 km. OM man gick skulle det bevisligen ta minst 20 minuter med tanke på väglag och att man skulle vänta på grön gubbe etc. Lika lång tid tog det med bil eftersom bilen skulle parkeras.
En av verkets allra äldsta medarbetare hade i sitt senaste beslut inte bara kommit fram till att det tog högst 10 minuter att ta sig från stationen till MV utan hade även konstaterat att ”avslutande åtgärder” och ej noterade telefonkontakter absolut inte kunde ta en hel timma utan det skulle gå på en halvtimma. Vilka jävla människor tänkte Ål i sitt stilla sinne. Vilken planet kommer de ifrån? Var får de sitt krut till att djävlas med offentliga biträde och inte minst asylsökande. Var hittar man dessa ”orcherliknande” människor med så tydliga sadisttendenser. Hade man en aning om vilket ohälsotal man skapade genom att agera som man gjorde. Tveksamt. Nu hade också hans kollega Steve Emfors råkat ut för rättschefen Rubbenspiks lista och hade blivit kvar där tre år för någon skitsak. Tidsbestämt straff var inte att tänka på. (Rubbenspik ansåg för övrigt att off biträden inte skulel tillåtas ironisera i inlagor till MV).
Uno Ål försökte skingra tankarna och istället tänka på vilken enorm servicekänsla som det fanns både vid Ensala tingsrätt och vid Gävle tingsrätt. Gävle tingsrätt var sannolikt unika om man inte räknade hovrätten i Sundsvall. Det verkade som dessas instanser hade folk som gått på charmkurs och många assistenter gick det till och med att skämta med. Ibland kom Uno Ål på sig själv med att längta efter att tingsrätten eller hovrätten ringde för att boka en förhandling för det gjorde att han blev på så jäkla gott humör. För övrigt hade man en ”trevlighetsperson” på Uppsala tingsrätt som uppträdde som om tingsrätten var minst ett fyrstjärnigt hotell medan han på Ensala tingsrätt var en surmule som verkade vilja ha så lite kontakt med ”ofantliga försvårare” som möjligt.
Med kontakter med MV var det tvärtom. Det var som att ha kontakt med KFM på den tiden han hade betalningsproblem p g a statens sena betalningar. Ofta var det inget att säga om de på MV som bokade tid. T o m i Gävle kunde de vara trevliga men så snart det handlade om handläggare eller brev från dessa och inte minst beslut så var det sorgflor som gällde. Nu hade alltså Uno Ål åkt på ännu en prutning. Beloppet var inte så stort. Det handlade i grunden inte om det men att MV som skäl för avslag kunde använda rena lögner det gjorde honom förbannad. Lite gladde det honom i alla fall att MV gjort någon internutredning hur man så på sina chefer och det var en betryggande majoritet på 80-90% som inte tyckte om sina chefer och sämst tyckte man om sina högre chefer. Den högste hade man t om blivit av med. OM det var ett sätt att sparka honom eller inte var oklart.
För att i någon mån belöna sig själv beslöt sig att gå på den anrika CC-puben –mitt emot tågstationen innan han tog tåget mot Uppsala där han skulle äta julbord i kväll trots att han i grunden inte alls hade lust.
Uno Ål svepte sin öl och beställde raskt in en ny. Ibland var alkoholångor det ända som gällde mot svår arbetsångest och lagen om alltings djävlighet.
Gävle den 20 december 2011
Tryggve Emstedt
AVSNITT 5 (tror jag)
BÅLGETINGAR
Uno Ål var förbannad. Det var ju inte precis första gången under hans 30 år på advokatbyrå. Han hade denna dag , genom ett beslut, råkat ut för ”bålgetingarna” dvs folk På Migrationsverket på lägre nivå men ändå så erfarna att de ansåg att de till varje pris skulle ”nålsticka” offentliga biträde som borde vara oerhört tacksamma för att man fick några som helst uppdrag. Man tycktes inbilla sig att fick man inte uppdrag hos MV och fick ”glädjen” att vänta på beslut 1-6 månader så skulle man absolut inte ha något att göra.
Uno Ål förundrade sig över dessa människor som övervintrat på MV och blivit någon slags egen avdelning av Samhall där man körde sina beslut med autotext som var lika tråkiga och pedagogiska som en telefonkatalog och som nästan aldrig innehöll något av värde i det enskilda fallet. Gjorde de det så kunde man ge sig fan på att man misstrodde den sökande. Det hade också förundrat UNHCR som i en rapport under 2011 kommit fram till att MV hade misstro som någon slags arbetsmetod.
I den utsöka faktatidskriften Artikel 14 tog man upp den här problematiken. I samma nummer (nummer 3) så tog man också upp det för Sverige oerhört skamliga förhållandet att man blivit fällt i FN:s tortyrkommitté 18 gånger. Man var i särklass sämst i världen. Världens fulaste guldmedalj som förstås var ett rent jumbopris och den som i huvudsak rådde för det här var MV och dessa usla utredare. Numera skickade man inte ens över förfrågningar särskilt ofta till ambassader. Det tog väl för lång tid att skriva en sådan förfrågan men att klaga på advokaters räkning för klagandets egen skull-och för att visa sin makt- det hade man tid med. Att man sedan skapade en usel atmosfär gentemot biträdet struntade man högaktningsfullt i. Ensala hade inte någon utredningsavdelning av MV men det hade man i Gävle. När Uno Ål var i Gävle så begärde han ersättning från tågstationen och han var mycket försiktig med sina kostnadsanspråk när det gällde tidsåtgång och tog upp 15 minuter i vardera riktningen för en transport på 1,5 km. OM man gick skulle det bevisligen ta minst 20 minuter med tanke på väglag och att man skulle vänta på grön gubbe etc. Lika lång tid tog det med bil eftersom bilen skulle parkeras.
En av verkets allra äldsta medarbetare hade i sitt senaste beslut inte bara kommit fram till att det tog högst 10 minuter att ta sig från stationen till MV utan hade även konstaterat att ”avslutande åtgärder” och ej noterade telefonkontakter absolut inte kunde ta en hel timma utan det skulle gå på en halvtimma. Vilka jävla människor tänkte Ål i sitt stilla sinne. Vilken planet kommer de ifrån? Var får de sitt krut till att djävlas med offentliga biträde och inte minst asylsökande. Var hittar man dessa ”orcherliknande” människor med så tydliga sadisttendenser. Hade man en aning om vilket ohälsotal man skapade genom att agera som man gjorde. Tveksamt. Nu hade också hans kollega Steve Emfors råkat ut för rättschefen Rubbenspiks lista och hade blivit kvar där tre år för någon skitsak. Tidsbestämt straff var inte att tänka på. (Rubbenspik ansåg för övrigt att off biträden inte skulel tillåtas ironisera i inlagor till MV).
Uno Ål försökte skingra tankarna och istället tänka på vilken enorm servicekänsla som det fanns både vid Ensala tingsrätt och vid Gävle tingsrätt. Gävle tingsrätt var sannolikt unika om man inte räknade hovrätten i Sundsvall. Det verkade som dessas instanser hade folk som gått på charmkurs och många assistenter gick det till och med att skämta med. Ibland kom Uno Ål på sig själv med att längta efter att tingsrätten eller hovrätten ringde för att boka en förhandling för det gjorde att han blev på så jäkla gott humör. För övrigt hade man en ”trevlighetsperson” på Uppsala tingsrätt som uppträdde som om tingsrätten var minst ett fyrstjärnigt hotell medan han på Ensala tingsrätt var en surmule som verkade vilja ha så lite kontakt med ”ofantliga försvårare” som möjligt.
Med kontakter med MV var det tvärtom. Det var som att ha kontakt med KFM på den tiden han hade betalningsproblem p g a statens sena betalningar. Ofta var det inget att säga om de på MV som bokade tid. T o m i Gävle kunde de vara trevliga men så snart det handlade om handläggare eller brev från dessa och inte minst beslut så var det sorgflor som gällde. Nu hade alltså Uno Ål åkt på ännu en prutning. Beloppet var inte så stort. Det handlade i grunden inte om det men att MV som skäl för avslag kunde använda rena lögner det gjorde honom förbannad. Lite gladde det honom i alla fall att MV gjort någon internutredning hur man så på sina chefer och det var en betryggande majoritet på 80-90% som inte tyckte om sina chefer och sämst tyckte man om sina högre chefer. Den högste hade man t om blivit av med. OM det var ett sätt att sparka honom eller inte var oklart.
För att i någon mån belöna sig själv beslöt sig att gå på den anrika CC-puben –mitt emot tågstationen innan han tog tåget mot Uppsala där han skulle äta julbord i kväll trots att han i grunden inte alls hade lust.
Uno Ål svepte sin öl och beställde raskt in en ny. Ibland var alkoholångor det ända som gällde mot svår arbetsångest och lagen om alltings djävlighet.
Gävle den 20 december 2011
Tryggve Emstedt
måndag 12 december 2011
söndag 11 december 2011
TREDJE ADVENT
Decembermånaden rusar genom rummet. Nu är det bara två veckor kvar till jul. Ökat på förrådet med klappar så snart kan tomten komma och hälsa. Son och doter har jag inte börjat handla till ännu och de är dyrast i drift så nu gäller det att ligga i så att tomten kommer äventill dem.
Man är verkligen i väntans tider och det är fantastiskt Aldrig tidigare har det känts så avslappnat men ändå spänningsfyllt. Försöker föra över nytt avsnmitt av "Byrån" men har hittills inte lyckats. Nu dags att sova i alla fall-
Man är verkligen i väntans tider och det är fantastiskt Aldrig tidigare har det känts så avslappnat men ändå spänningsfyllt. Försöker föra över nytt avsnmitt av "Byrån" men har hittills inte lyckats. Nu dags att sova i alla fall-
lördag 10 december 2011
JUL JUL STRÅLANDE JUL
Nu är det bara två veckor kvar till jul och ännu har jag inte köpt ens hälften av klapparna till bonusbarnbarnen (BBB) Skärpning. I dag lördag måste jag "avverka"
storklappen till två av BBB . Två är redan klara.
Förra helgen blev det utflykt till Borlänge och Danshotellet i Folkets Hus -Galaxen. Mycket trevligt och bra mat.
I dag blir det kanske Högbo bruk och middag där på hotellet. Får se hur det blir med sovandet?
Veckan som gick har varit hanterbar. Förhandlingar har hållits i Gävle resp. Falun så det har blivit en del tid på kontoret vilket är nödvändigt om det skall gå att driva advokatverksamhet som är oerhört tillkrånglat på alla sätt och vis, inte minst att få in pengar är ettrent helvete och förskottsreglerna är minst sagt rigida.Det är bl a det som "BYRÅN" handlar om som jag tänkte skriva lite om nu.
BYRÅN
Kapitel 4
UNO Ål
Uno Ål hade som vanligt haft en helt förfärlig vecka. Tvillingarna Tina och Marina(15 år)
hade fått hemanmärkning på sin skola (Vaksalaskolan) för att de rökt på rasterna vid två tillfällen. Uno tyckte att det varit värre om hans tvillingar hade varit 13 år och rökt men naturligtvis var det inte bra och han misstänkte starkt att det hängde i hop med att hans nya fru Jane rökte som en borstbindare och själv feströkte han men det var mest i samband med en rökig skotsk singelmaltwhisky och då var det cigarr som gällde. Tvillingarna hade svårt att komma sams med Janes mat och man kunde inte fatta varför hon inte kunde lära sig laga svensk husmanskost utan ständigt den här thailändska maten med ris istället för ex falukorv i ugn med potatis eller makaroner. Dessutom förstod de inte allt vad Jane sa och pikade henne ofta. Det hade Jane svårt att ta och det blev inte lättare av att Jane bara var 1,60 och tvillingarna 1,70 styvt. Sådana här gånger kunde Uno bli förbannad på sig själv för att låtit sin lusta bära iväg på det här sättet men gjort var gjort och sonen John, tio år, älskade Jane och tvillingarna hade så mycket aktiviteter så egentligen kunde man undvika varandra ganska bra. Uno brukade sticka åt sina tvillingar pizzapengar så att de i alla fall kunde dela på en pizza. Det var bra för husfriden och för hans magsår som ständigt gav sig till känna. I vart fall några gånger om dagen och i samband med stress och den fanns där för jämnan.
STEVE
Steve hade någorlunda lugnat ner sig på fredag eftermiddag i och med att han fått ”mingla” på Handelsbankens med 100-tals gäster och träffa den tokroliga Majsan och den pensionerade Lena och också den alltid lika vackra Lena som arbetade kvar. I grunden förstod han inte hur en del människor kunde vara så attraktiva men mycket hängde förstås ihop med intresse. Många svenska kvinnor i åldern 40 plus klädde sig fullständigt vedervrdigt och man sminkade sig på ett väldigt konstlat sätt och använde parfymer som luktade ulk. Däremot så kunde inte minst afrikanska kvinnor klä sig hur bra som helst och även om de var stora. Det gällde även hans fru Åsa men hon hade en förkärlek för militärkläder och det var inte snyggt men charmigt- Afrikanska kvinnor hade inte sällan en enorm resning och vacker hållning och inte sälla färgglada kläder som på en svensk kvinna sett hur konstigt ut som helst men som passade på den afrikanska kvinnan. Inte minst gällde det för Gustav Eks kvinna Jacky, 30 år från Tanzania som var rasande vacker kvinna. Frågan var om Steve stött på en så mycket vackrare kvinna? Det skulle i så fall varit den där undersköna kubanska kvinna som var hans klient i slutet på 90-talet och som vid ett tillfälle suttit helt nära honom med av misstag-tror han-öppen gylf på sina åtsmitande blå jeans. Oj vilka fantasier som for igenom honom. Han blev alldeles het i kroppen när han tänkte på det och hade lust att gå ut på nätet och titta på en kurs efter helgerna. Det kunde vara trevligt med ett litet äventyr. Kurs var för Steve och många andra liktydigt med kurtis och en ”kurtis” då och då satt aldrig fel. Åsa hade samma inställning. Hon hade sina äventyr och han sina och man hade bestämt sig för att inte prata om dem men de fanns där. Båda ville levaett gränslöst liv och äktenskapet var för Åsa och Steve bara en form och en slags bekvämlighet. Det var skönt att ha någon i huset närman kom hem och det var skönt att han någon att tillbringa kvällar och nätter med. Åsa var ett mycket angenämt sällskap . Steve fann hennes mulliga kropp med former lite överallt och även i höfterna, väldigt charmig och njutbart. Åsa ville han inte missa för allt smör i Småland. Det som retade honom en smula var att hon tillbringade lite väl mycket tid med barndomskamraten Stefan men Åsa sa att de inte hade något ihop och Steve tänkte inte forska. Svartsjuka var inte hans grej och vem kunde äga den andre. Han tyckte i grunden att det islamska sättet ( om det nu stämde) att skilja sig var rätt praktiskt genom att tre gånger upprepa sin vilja. Bortsett från allt det praktiska så markerade man i alla fall sin vilja. Steves uppfattning var att man skulle erövra sin partner varje dag. Missade man det tre dagar på raken så förtjänade man inte den andre. Steve försökte förtjäna Åsa varje dag genom att tala om att han älskade henne och han skämde också bort henne med presenter. Det blev extra mycket presenter när han haft sina små äventyr.
Gävle den 10 december 2011
Nu är det bara två veckor kvar till jul och ännu har jag inte köpt ens hälften av klapparna till bonusbarnbarnen (BBB) Skärpning. I dag lördag måste jag "avverka"
storklappen till två av BBB . Två är redan klara.
Förra helgen blev det utflykt till Borlänge och Danshotellet i Folkets Hus -Galaxen. Mycket trevligt och bra mat.
I dag blir det kanske Högbo bruk och middag där på hotellet. Får se hur det blir med sovandet?
Veckan som gick har varit hanterbar. Förhandlingar har hållits i Gävle resp. Falun så det har blivit en del tid på kontoret vilket är nödvändigt om det skall gå att driva advokatverksamhet som är oerhört tillkrånglat på alla sätt och vis, inte minst att få in pengar är ettrent helvete och förskottsreglerna är minst sagt rigida.Det är bl a det som "BYRÅN" handlar om som jag tänkte skriva lite om nu.
BYRÅN
Kapitel 4
UNO Ål
Uno Ål hade som vanligt haft en helt förfärlig vecka. Tvillingarna Tina och Marina(15 år)
hade fått hemanmärkning på sin skola (Vaksalaskolan) för att de rökt på rasterna vid två tillfällen. Uno tyckte att det varit värre om hans tvillingar hade varit 13 år och rökt men naturligtvis var det inte bra och han misstänkte starkt att det hängde i hop med att hans nya fru Jane rökte som en borstbindare och själv feströkte han men det var mest i samband med en rökig skotsk singelmaltwhisky och då var det cigarr som gällde. Tvillingarna hade svårt att komma sams med Janes mat och man kunde inte fatta varför hon inte kunde lära sig laga svensk husmanskost utan ständigt den här thailändska maten med ris istället för ex falukorv i ugn med potatis eller makaroner. Dessutom förstod de inte allt vad Jane sa och pikade henne ofta. Det hade Jane svårt att ta och det blev inte lättare av att Jane bara var 1,60 och tvillingarna 1,70 styvt. Sådana här gånger kunde Uno bli förbannad på sig själv för att låtit sin lusta bära iväg på det här sättet men gjort var gjort och sonen John, tio år, älskade Jane och tvillingarna hade så mycket aktiviteter så egentligen kunde man undvika varandra ganska bra. Uno brukade sticka åt sina tvillingar pizzapengar så att de i alla fall kunde dela på en pizza. Det var bra för husfriden och för hans magsår som ständigt gav sig till känna. I vart fall några gånger om dagen och i samband med stress och den fanns där för jämnan.
STEVE
Steve hade någorlunda lugnat ner sig på fredag eftermiddag i och med att han fått ”mingla” på Handelsbankens med 100-tals gäster och träffa den tokroliga Majsan och den pensionerade Lena och också den alltid lika vackra Lena som arbetade kvar. I grunden förstod han inte hur en del människor kunde vara så attraktiva men mycket hängde förstås ihop med intresse. Många svenska kvinnor i åldern 40 plus klädde sig fullständigt vedervrdigt och man sminkade sig på ett väldigt konstlat sätt och använde parfymer som luktade ulk. Däremot så kunde inte minst afrikanska kvinnor klä sig hur bra som helst och även om de var stora. Det gällde även hans fru Åsa men hon hade en förkärlek för militärkläder och det var inte snyggt men charmigt- Afrikanska kvinnor hade inte sällan en enorm resning och vacker hållning och inte sälla färgglada kläder som på en svensk kvinna sett hur konstigt ut som helst men som passade på den afrikanska kvinnan. Inte minst gällde det för Gustav Eks kvinna Jacky, 30 år från Tanzania som var rasande vacker kvinna. Frågan var om Steve stött på en så mycket vackrare kvinna? Det skulle i så fall varit den där undersköna kubanska kvinna som var hans klient i slutet på 90-talet och som vid ett tillfälle suttit helt nära honom med av misstag-tror han-öppen gylf på sina åtsmitande blå jeans. Oj vilka fantasier som for igenom honom. Han blev alldeles het i kroppen när han tänkte på det och hade lust att gå ut på nätet och titta på en kurs efter helgerna. Det kunde vara trevligt med ett litet äventyr. Kurs var för Steve och många andra liktydigt med kurtis och en ”kurtis” då och då satt aldrig fel. Åsa hade samma inställning. Hon hade sina äventyr och han sina och man hade bestämt sig för att inte prata om dem men de fanns där. Båda ville levaett gränslöst liv och äktenskapet var för Åsa och Steve bara en form och en slags bekvämlighet. Det var skönt att ha någon i huset närman kom hem och det var skönt att han någon att tillbringa kvällar och nätter med. Åsa var ett mycket angenämt sällskap . Steve fann hennes mulliga kropp med former lite överallt och även i höfterna, väldigt charmig och njutbart. Åsa ville han inte missa för allt smör i Småland. Det som retade honom en smula var att hon tillbringade lite väl mycket tid med barndomskamraten Stefan men Åsa sa att de inte hade något ihop och Steve tänkte inte forska. Svartsjuka var inte hans grej och vem kunde äga den andre. Han tyckte i grunden att det islamska sättet ( om det nu stämde) att skilja sig var rätt praktiskt genom att tre gånger upprepa sin vilja. Bortsett från allt det praktiska så markerade man i alla fall sin vilja. Steves uppfattning var att man skulle erövra sin partner varje dag. Missade man det tre dagar på raken så förtjänade man inte den andre. Steve försökte förtjäna Åsa varje dag genom att tala om att han älskade henne och han skämde också bort henne med presenter. Det blev extra mycket presenter när han haft sina små äventyr.
Gävle den 10 december 2011
SNART JUL
Nu är det bara två veckor kvar till jul och ännu har jag inte köpt ens hälften avklapparna till bonusbarnbarnen (BBB) Skärpning. I dag lördag måste jag "avverka"
storklappen till två av BBB . Två är redan klara.
Förra helgen blev det utflykt till Borlänge och DanshotelletTFolkets Hus -Galaxen.
I dag blir det kanske Högbo och middag där. Får se hur det blir med sovandet?
Veckan som gick har varit hanterbar. Förhandlingar har hållits i Gävle resp Falun så det har blivit en del tid på kontoret vilket är nödvändigt om det skall gå att driva advokatverksamhet som är oerhört tillkränglat på alla sätt och vis, inte inst att få in pengar är ettrent helvete och förskottsreglerna är minst sagt rigida.Det är bl a det som "BYRÅN" handlar om som jag tänkte skriva lite om nu.
BYRÅN
Kapitel 4
UNO Ål
Uno Ål hade som vanligt haft en helt förfärlig vecka. Tvillingarna Tina och Marina(15
hade fått hemanmärkning på sin skola (Vaksalaskolan) för att de rökt på rasterna vid två tillfällen. Uno tyckte att det varit värre om hans tvillingar hade varit 13 år och rökt men naturligtvis var det inte bra och inte han misstänkte starkt att det hängde i hop med att hans nya fru Jane rökte som en borstbindare och själv feströkte han men det var i samband med en rökig skotsk singelmaltwhisky och då var det cigarr som gällde. Tvillingarna hade svårt att komma sams med Janes mat och man kunde inte fatta varför hon inte kunde lära sig laga svensk husmanskost utan ständigt den här thailändska maten med ris istället för ex falukorv i ugn med potatis eller makaroner. Dessutom förstod de inte allt vad Jan sa och pikade henne ofta. Det hade Jane svårt att ta och det blev inte lättare av att Jane bara var 1,60 och tvillingarna 1,70 styvt. Sådana här gånger kunde Uno bli förbannad på sig själv för att låtit sin lusta bära iväg på det här sättet men gjort var gjort och sonen John, tio år, älskade Jane och tvillingarna hade så mycket aktiviteter så egentligen kunde man undvika varandra ganska bra. Uno brukade sticka åt sina tvillingar pizzapengar så att de i alla fall kunde dela på en pizza. Det var bra för husfriden och för hans magsår som ständigt gav sig till känna. I vart fall några gånger om dagen och i samband med stress och den fast där för jämnan-
STEVE
storklappen till två av BBB . Två är redan klara.
Förra helgen blev det utflykt till Borlänge och DanshotelletTFolkets Hus -Galaxen.
I dag blir det kanske Högbo och middag där. Får se hur det blir med sovandet?
Veckan som gick har varit hanterbar. Förhandlingar har hållits i Gävle resp Falun så det har blivit en del tid på kontoret vilket är nödvändigt om det skall gå att driva advokatverksamhet som är oerhört tillkränglat på alla sätt och vis, inte inst att få in pengar är ettrent helvete och förskottsreglerna är minst sagt rigida.Det är bl a det som "BYRÅN" handlar om som jag tänkte skriva lite om nu.
BYRÅN
Kapitel 4
UNO Ål
Uno Ål hade som vanligt haft en helt förfärlig vecka. Tvillingarna Tina och Marina(15
hade fått hemanmärkning på sin skola (Vaksalaskolan) för att de rökt på rasterna vid två tillfällen. Uno tyckte att det varit värre om hans tvillingar hade varit 13 år och rökt men naturligtvis var det inte bra och inte han misstänkte starkt att det hängde i hop med att hans nya fru Jane rökte som en borstbindare och själv feströkte han men det var i samband med en rökig skotsk singelmaltwhisky och då var det cigarr som gällde. Tvillingarna hade svårt att komma sams med Janes mat och man kunde inte fatta varför hon inte kunde lära sig laga svensk husmanskost utan ständigt den här thailändska maten med ris istället för ex falukorv i ugn med potatis eller makaroner. Dessutom förstod de inte allt vad Jan sa och pikade henne ofta. Det hade Jane svårt att ta och det blev inte lättare av att Jane bara var 1,60 och tvillingarna 1,70 styvt. Sådana här gånger kunde Uno bli förbannad på sig själv för att låtit sin lusta bära iväg på det här sättet men gjort var gjort och sonen John, tio år, älskade Jane och tvillingarna hade så mycket aktiviteter så egentligen kunde man undvika varandra ganska bra. Uno brukade sticka åt sina tvillingar pizzapengar så att de i alla fall kunde dela på en pizza. Det var bra för husfriden och för hans magsår som ständigt gav sig till känna. I vart fall några gånger om dagen och i samband med stress och den fast där för jämnan-
STEVE
tisdag 6 december 2011
BOCKEN brinner
Gävle-bocken har brunnit i gen trist men vi ger inte upp. Nya djärva insatser och nästa år kan väl hemvärnet vakta tycker jag vore en gud i behaglig gärning.
Roger to Roger
Mitt allt i allo är sjuk så det är till att klara sig själv.Dessutom är teknisk support borta så det är inte lätt att vara på jobbet idag. Skulel ha varit på förhandling i Helsingborg men slapp den utflykten och har plötsligt tid att göra lite annat som att skriva på arbetstid. Vilken lyx.
Här kommer den någorlunda redigerade varianten av nya boken. Vore kul med synpunkter. Kanske lite trist inledning men ids inte skriva om igen. Jag önskar mig en redigerare i julklapp- en sådan där som Tomas Bodström har. Han hars tydligen väldigt mycket skrivhjälp enligt vad jag hört.
MEDAN MACCHIATON MIXAS/Filosofen
FÖRORD
Detta är den osminkade fortsättningen på försäljningssuccen ”Medan Latten kallnar” ( med det menas att boken har täckt sina tryckkostnader) där en förtvivlad ,frustrerad grälsjuk och lätt övergödd advokat med 1,5 ben i graven plötsligt inser att han bara har högst 4 000 dagar innan han går in i dimman och denna obehagliga oberäkneliga dimma kan komma snart nog och hämta hem honom till ”ursprungsbefolkningens sällsamma jaktmarker” eller göra honom till ett vårdpaket inom Carema-Sverige. Det har hänt många av hans kamrater och det skrämmer skiten av honom att han redan om två år kommer att fylla 60 och därmed vara ett potentiellt offer för socialstyrelsens alla råd om medel mot urinläckage, prostatacancer och fan och hans moster. Steve har klarat sig ganska bra efter att ha gått i terapi hos den girige kåtbocken och ”trappnasaren” Julius Arvén som de sista månaderna sprungit i varenda vetenskaplig trappa som finns i halva Europa för att kränga en s k vetenskaplig avhandling där han påstår sig ha kommit till vissa slutsatser rörande hur man kan bota patienter med ”barnslig musik” – enligt en av Gävles främsta kulturprimadonnor Beda Baktung – såsom Beatles, Procul Harum och Rolling Stones. Arvéns djärva slutsats är att inte minst musik från 60-talet och för den delen 2 000-talet med Robin Williams och andra storheter kan lindra människors fysiska och psykiska smärta och göra att de inte har lika stort behov av medicin och att musik även kan förbättra immunförsvaret, ungefär som den första mjölken som ett spädbarn dricker från sin mammas bröst. Ni som inte redan tröttnat av detta verbalsvultstiga intro kommer nu att följa må-bra-terapeuten i hans arbete och på hans fritid och det kommer att leda till ett antal filosofiska resonemang-därav undertiteln. Jag har medvetet försökt att välja ämnen som intresserar mig och försökt att ha ett språk som gör att man inte tröttnar efter fem minuter. Ingen av personerna i boken är direkt avbildad men det finns en del likheter med folk i min omgivning vars sämsta eller ibland bästa sidor som jag grovt karikerat. Jag känner mig, ärligt, som en ambassadör för Gävle som jag bott i under mer än 30 år och anser att Gävle är en av Sveriges allra bästa kommuner att bo i ( och då räknar jag även in närheten till Stockholm/Arlanda samt närheten till Kungsbergete etc) trots att politiker även här hittar på en hel del tok. Faktarutor finns med bara för att jag själv är inbiten ”faktasmurf” och inte minst vad gäller geografi och historia. Det förekommer en del skrivfel i boken och de är för det mesta helt medvetna. Jag trpr (kul va) nämligen att man håller sig bättre vaken under läsningen om man lägger in minst ett stavfel per 5 sidor men ibland kan det bli ett par stavfel på en sida. Den som hittar flest tryckfel får en trisslott. Dessutom är boken tryckt på eget förlag så det finns ingen som korrekturläser, i vart fall inte särskilt noggrant. Det får gå ändå. Jag skjuter från höften.
Det här är litteraturens motsvarighet till garagerock. Hoppas att boken är till förnöjelse. Den ingår i vad jag kallar ”cafélitteratur” och jag älskar cafeer och inte minst om de ligger i Gävle och det är meningen att man skall kunna läsa en ”cafébok” utan att vara särskilt koncentrerad och i grunden går det lika bra att läsa boken bakifrån som framifrån. Nu kör vi igång. Om det här, mot all rimlig förmodan, faller väl ut –Gävleborna är bl a kända för att vara bland dem som läser minst i Sverige-så blir det en uppföljare inom ca ett halvår.
FILOSOFEN
INTRO
Kapitel 1-ett försök till beskrivning
Jag skall nu börja en slags litterär resa. En resa som är planerad att vara i 100 skrivdagar med avstämning efter tio dagar. Varje skrivdag – inte samma som dygnsdag – är tio skrivsidor i typsnitt 16. Det betyder att sidorna blir ganska korta. Det har den fördelen med sig att jag relativt snabbt upptäcker att jag skrivit en hel sida vilket i sin tur innebär att jag känner mig nöjd över mitt skrivande och nöjd måste man vara när man sätter igång ett så här stort projekt. Det är mitt hittills största bokprojekt i mitt snart 50-åriga liv. Det kan liknas vid Jan Guillous nya bokprojekt (Brobyggarna) över 1900-talet men ändå inte. Jag skall inte vara förmäten. Jan Guillou är en hejare på research. Hans beskrivningar av lejonjakt, bygga broar utanför Bergen etc är knivskarpa. Hans skicklighet i den delen är oomtvistlig medan jag skjuter från höften och ägnar mig åt en slags verbal impressionism. Jag skriver ner det som kommer i min väg, via min hjärna, och jag läser till nöds tidningar för att få uppslag till mitt skrivande. Visst har jag skrivit mycket under mitt liv och visst blir det långt mer än 10 sidor på en bärbar dator på en dag om man ligger i en smula MEN med den stora skillnaden att det har inte varit samlat på det här sättet som nu skall ske. Det har varit brev hit och dit; både handskrivna och dataskrivna. Utkast till berättelser.
Dikter, ordrim etc etc. Det jag skriver sker på båda mina bärbara datorer (jag har två- en vit och en svart) och på mina stationära datorer (också två) medan Jan Guillou sägs skriva på en gammal Halda skrivmaskin. Det har till och med hänt att jag hjälpt folk att skriva på deras datorer. Jag är ett typiskt skrivbiträde. Jag fullkomligt älskar att skriva och bara att byta sida ger mig lite av en rysningskänsla, en behaglig sådan. Kan inte riktigt förklara hur. Känslan bara finns där. Jag tycker även om Facebook men störs av att om jag skriver något där så svarar man inte alls eller väldigt kort. I alla fall de s k kändisarna som snabbt lägger till sig själv som vän och sedan inte svarar någonting. Facebook är med andra ord inte mitt forum.
Vem är då jag? Författaren! Och varför har just jag blivit så förmäten att jag vill skriva tio sidor om dagen. Vad skall det vara bra för? Många romaner är ganska långa Ca 400-500 sidor. Att skriva en sådan bok skulle då ta en – två månader och varför skall jag till att börja med skriva en så tjock bok när Stig Claesson är en av mina stora idoler och hans böcker är sällan på över 150 sidor och med väldigt mycket ”luft” och tomma sidor trots det lilla formatet.
Torgny Lindgren har också förmåga att skriva föredömligt kort och det märks att han tänker väldigt mycket på varje ord han använder. Nästan som Tomas Tranströmmer som fick nobelpris i år. F k meddelas att jag skriver det här i december men de samtal som jag haft med mina kunder har jag ofta haft i juni och juli.
Varför skall jag nu få till så mycket text frågar jag mig ännu en gång? Börjar bli tjatigt. Lider jag av storhetsvansinne? Är jag kanske en slags verbal Napoleon? Kan det verkligen vara möjligt? Jag som kommer från Brynäs-tredje tvärgatan-och aldrig lyckats ta mig därifrån om man bortser från en kort utflykt till Sätra där jag under en period bodde på Norrbågen 24 B när min kära hustru Greta under en tid var tämligen trött på mig.
PORTRÄTT
Jag är inte särskilt lång, 1,65 m över havet och jag väger inte så mycket-oftast 58-60 kg men vad spelar det egentligen för roll. Jag trivs med min vikt och min längd även om jag gärna använder lite klack på skorna så att jag skall se ut att vara 1,70 m. Jag är mörk, har allt mitt hår i behåll och är enligt många av mina elever en ganska snygg karl. Jag anstränger mig för att se bohemisk ut så allt i manchester passar bra och gärna bredspårig manchester på byxor och lite mer smalspårig på kavaj och helst med lapp på armbågen. Gösta Ekman är min stora idol vad gäller kläder och han är också ganska kort tror jag. Jag är rök och snusfri men älskar singelmaltwhisky och belgiska ölsorter. Gärna Leffe men helst lite vällagrad årgångsöl från något kloster.
Jag fyller 50 om 2 år och innan dess har jag räknat med att bli en ”stor” författare eller i alla fall erkänd författare och i vart fall på min egen blogg.
För att anses som ”erkänd” tycker jag att man skall ha minst 100 besökare varje dag eller i alla fall ett snitt på 100 besökare per dag. Blondin-Bella tror jag har flera tusen besökare per dag men om hon är författare så skriver hon i alla fall inte cafélitteratur.
Att ta del av statistik är något som jag älskar, både på min blogg och eljest. Det är också härligt att se en kurva över besökarna och inte minst om kurvan går åt rätt håll dvs uppåt.
Egentligen är det inte så mycket längre min ambition sträcker sig. Varför skall jag bli överdrivet känd och tvingas slippa vara anonym som kanske är den egenskap jag uppskattar mest av alla mina talanger.(Mer om det senare.) Jag är ingen ”Bonde söker fru” som älskar att synas och älta min personliga uppfattning om diverse saker och varför jag valt att bli bonde och allt det där som alla såpa-älskare får sig till livs.
Trots att jag gör en väldig massa nytta för en väldig massa människor så är jag ändå ganska anonym för den stora allmänheten fast att jag varit med i tv, i egenskap av terapeut, föredragshållare, expert och jag vet inte allt, vid ett dussintal tillfällen. Hur många gånger jag varit med i radio kan jag inte räkna. ”Jag kan inte räkna dem alla”. Vem var det som skrev det? Var det inte i en psalm någonstans. Kanske Nina Sandell??
Jag vet att jag är omständlig och jag vet att jag talar i gåtor men snart kommer ni att få veta mer om vem jag är och varför är det egentligen så bråttom med en sådan uppgift. Ta ett djupt andetag och lyssna på ”Masterpieces” av Bob Dylan ( det är det som jag gör just nu) ”one more cup of coffee before I go . . to the valley below” så skall du se att allt ordnar sig.
Bob Dylan är för övrigt en av de artister som jag älskar allra mest men då skall det vara Dylans 60 och 70-tal. Efter det tycker jag att han blev ointressant. Dylans tidiga musik är också något som jag använder i min ”Må bra terapi. Hans musik är en veritabel ocean att ösa ur.
”Var var jag nu igen? ” frågar jag mig själv och svaret är att jag är en spränglärd person som både läst sociologi i tre år och fått diplom som socionom och dessutom har jag läst in en jur kand. Till det kommer att jag har extra-betyg i kriminologi och ek historia. Sammanlagt har jag läst 12 år på universitet men jag har 400 poäng (dvs motsvarande 10 års fullstudier) för det är svårt att läsa i ett sträck och det är svårt att alltid lämna in i rätt tid. Långa tider har jag arbetat parallellt med mina studier.
Visst har jag ibland känt mig som en ”Rolling stone” när jag –Julius Arvén – har pluggat och till synes aldrig blivit klar men jag har alltid haft vindriktningen klar för mig och jag har haft fast grund under mina förhållandevis lätta fötter.
UTVIKNING NR 1
Jag är djupt fascinerad över mina smala, välbyggda fötter-storlek 40 - med låga fotvalv som gör att jag måste ha inlägg i skorna, för att de är så fina och oförstörda fortfarande. Skulle man bara titta på mina fötter skulle man nog misstänka att jag var tonåring om det inte var för att det som är ovanför, nämligen benen är väldigt ludna med långa och tjockt svarta, nästan tagelliknande strån. En gång när jag var på Furuvik så sa en helt liten flicka ”apa” när hon tittade på både mig och schimpanserna samtidigt. Det var lite pinsamt då men det kom jag snabbt över. Jag fastnar inte i destruktivt beteende och grubbleri som så många andra skulle ha gjort. ” Sluta grubbla är min paroll.”I princip kan man säga vad som helst till mig utan att det stör om jag väl får försvara mig men får jag inte det så blir jag sur och kan gå och sura i flera dagar. Det går inte sällan ut över min tämligen kraftigt byggda fru Gullan – som väger sina modiga 100 kg - som vaggar som en anka och har fötter som en irländsk sailor på segelfartygens tid. Men jag gillar hennes stora fötter och jag gillar hennes linjer inkl kraftiga höfter – alla är lika vackra när man älskar - men jag tycker att hennes bröst är för små och har sagt att jag är beredd att bidra med 10 000 kr av mitt sparkapital, som jag fått ihop på att bl a plocka bär och svamp, om hon opererar sig. När jag säger så blir hon bara förbannad men inte på ett särskilt aktivt sätt utan mer genom att hon bli tyst och kommer med syrliga kommentarer resten av dagen.
Gullan och jag har dock en överenskommelse att vi inte får vara sura och arga på varandra dagen efter ett bråk eller besvikelse, framkallad av den andre. Gullan är förresten 5 år äldre än mig och skall fylla 53 inom kort. Även om hon är fem år äldre skulle man kunna tro att hon var närmare 60 bara för att hon sköter sitt hår så dåligt. Hon påminner starkt om en riktig rugg-uggla och hon sminkar sig inte.
Är allmänt ofräsch. Inte undra på att jag under de tio år som vi kamperat ihop ständigt haft olika älskarinnor som varit väldigt noga med sitt utseende och som varit minst 10 år yngre. Ibland har jag till och med kunnat ragga upp elever när jag föreläst på Folkhögskolorna i Borlänge och Storvik eller som på senare år på Högskolan i Gävle. Det har varit extra bra jaktmarker eftersom många av eleverna där studerar på något äldre dagar och inte sällan är trettio år fyllda. SLUT PÅ UTVIKNING
Roger to Roger
Mitt allt i allo är sjuk så det är till att klara sig själv.Dessutom är teknisk support borta så det är inte lätt att vara på jobbet idag. Skulel ha varit på förhandling i Helsingborg men slapp den utflykten och har plötsligt tid att göra lite annat som att skriva på arbetstid. Vilken lyx.
Här kommer den någorlunda redigerade varianten av nya boken. Vore kul med synpunkter. Kanske lite trist inledning men ids inte skriva om igen. Jag önskar mig en redigerare i julklapp- en sådan där som Tomas Bodström har. Han hars tydligen väldigt mycket skrivhjälp enligt vad jag hört.
MEDAN MACCHIATON MIXAS/Filosofen
FÖRORD
Detta är den osminkade fortsättningen på försäljningssuccen ”Medan Latten kallnar” ( med det menas att boken har täckt sina tryckkostnader) där en förtvivlad ,frustrerad grälsjuk och lätt övergödd advokat med 1,5 ben i graven plötsligt inser att han bara har högst 4 000 dagar innan han går in i dimman och denna obehagliga oberäkneliga dimma kan komma snart nog och hämta hem honom till ”ursprungsbefolkningens sällsamma jaktmarker” eller göra honom till ett vårdpaket inom Carema-Sverige. Det har hänt många av hans kamrater och det skrämmer skiten av honom att han redan om två år kommer att fylla 60 och därmed vara ett potentiellt offer för socialstyrelsens alla råd om medel mot urinläckage, prostatacancer och fan och hans moster. Steve har klarat sig ganska bra efter att ha gått i terapi hos den girige kåtbocken och ”trappnasaren” Julius Arvén som de sista månaderna sprungit i varenda vetenskaplig trappa som finns i halva Europa för att kränga en s k vetenskaplig avhandling där han påstår sig ha kommit till vissa slutsatser rörande hur man kan bota patienter med ”barnslig musik” – enligt en av Gävles främsta kulturprimadonnor Beda Baktung – såsom Beatles, Procul Harum och Rolling Stones. Arvéns djärva slutsats är att inte minst musik från 60-talet och för den delen 2 000-talet med Robin Williams och andra storheter kan lindra människors fysiska och psykiska smärta och göra att de inte har lika stort behov av medicin och att musik även kan förbättra immunförsvaret, ungefär som den första mjölken som ett spädbarn dricker från sin mammas bröst. Ni som inte redan tröttnat av detta verbalsvultstiga intro kommer nu att följa må-bra-terapeuten i hans arbete och på hans fritid och det kommer att leda till ett antal filosofiska resonemang-därav undertiteln. Jag har medvetet försökt att välja ämnen som intresserar mig och försökt att ha ett språk som gör att man inte tröttnar efter fem minuter. Ingen av personerna i boken är direkt avbildad men det finns en del likheter med folk i min omgivning vars sämsta eller ibland bästa sidor som jag grovt karikerat. Jag känner mig, ärligt, som en ambassadör för Gävle som jag bott i under mer än 30 år och anser att Gävle är en av Sveriges allra bästa kommuner att bo i ( och då räknar jag även in närheten till Stockholm/Arlanda samt närheten till Kungsbergete etc) trots att politiker även här hittar på en hel del tok. Faktarutor finns med bara för att jag själv är inbiten ”faktasmurf” och inte minst vad gäller geografi och historia. Det förekommer en del skrivfel i boken och de är för det mesta helt medvetna. Jag trpr (kul va) nämligen att man håller sig bättre vaken under läsningen om man lägger in minst ett stavfel per 5 sidor men ibland kan det bli ett par stavfel på en sida. Den som hittar flest tryckfel får en trisslott. Dessutom är boken tryckt på eget förlag så det finns ingen som korrekturläser, i vart fall inte särskilt noggrant. Det får gå ändå. Jag skjuter från höften.
Det här är litteraturens motsvarighet till garagerock. Hoppas att boken är till förnöjelse. Den ingår i vad jag kallar ”cafélitteratur” och jag älskar cafeer och inte minst om de ligger i Gävle och det är meningen att man skall kunna läsa en ”cafébok” utan att vara särskilt koncentrerad och i grunden går det lika bra att läsa boken bakifrån som framifrån. Nu kör vi igång. Om det här, mot all rimlig förmodan, faller väl ut –Gävleborna är bl a kända för att vara bland dem som läser minst i Sverige-så blir det en uppföljare inom ca ett halvår.
FILOSOFEN
INTRO
Kapitel 1-ett försök till beskrivning
Jag skall nu börja en slags litterär resa. En resa som är planerad att vara i 100 skrivdagar med avstämning efter tio dagar. Varje skrivdag – inte samma som dygnsdag – är tio skrivsidor i typsnitt 16. Det betyder att sidorna blir ganska korta. Det har den fördelen med sig att jag relativt snabbt upptäcker att jag skrivit en hel sida vilket i sin tur innebär att jag känner mig nöjd över mitt skrivande och nöjd måste man vara när man sätter igång ett så här stort projekt. Det är mitt hittills största bokprojekt i mitt snart 50-åriga liv. Det kan liknas vid Jan Guillous nya bokprojekt (Brobyggarna) över 1900-talet men ändå inte. Jag skall inte vara förmäten. Jan Guillou är en hejare på research. Hans beskrivningar av lejonjakt, bygga broar utanför Bergen etc är knivskarpa. Hans skicklighet i den delen är oomtvistlig medan jag skjuter från höften och ägnar mig åt en slags verbal impressionism. Jag skriver ner det som kommer i min väg, via min hjärna, och jag läser till nöds tidningar för att få uppslag till mitt skrivande. Visst har jag skrivit mycket under mitt liv och visst blir det långt mer än 10 sidor på en bärbar dator på en dag om man ligger i en smula MEN med den stora skillnaden att det har inte varit samlat på det här sättet som nu skall ske. Det har varit brev hit och dit; både handskrivna och dataskrivna. Utkast till berättelser.
Dikter, ordrim etc etc. Det jag skriver sker på båda mina bärbara datorer (jag har två- en vit och en svart) och på mina stationära datorer (också två) medan Jan Guillou sägs skriva på en gammal Halda skrivmaskin. Det har till och med hänt att jag hjälpt folk att skriva på deras datorer. Jag är ett typiskt skrivbiträde. Jag fullkomligt älskar att skriva och bara att byta sida ger mig lite av en rysningskänsla, en behaglig sådan. Kan inte riktigt förklara hur. Känslan bara finns där. Jag tycker även om Facebook men störs av att om jag skriver något där så svarar man inte alls eller väldigt kort. I alla fall de s k kändisarna som snabbt lägger till sig själv som vän och sedan inte svarar någonting. Facebook är med andra ord inte mitt forum.
Vem är då jag? Författaren! Och varför har just jag blivit så förmäten att jag vill skriva tio sidor om dagen. Vad skall det vara bra för? Många romaner är ganska långa Ca 400-500 sidor. Att skriva en sådan bok skulle då ta en – två månader och varför skall jag till att börja med skriva en så tjock bok när Stig Claesson är en av mina stora idoler och hans böcker är sällan på över 150 sidor och med väldigt mycket ”luft” och tomma sidor trots det lilla formatet.
Torgny Lindgren har också förmåga att skriva föredömligt kort och det märks att han tänker väldigt mycket på varje ord han använder. Nästan som Tomas Tranströmmer som fick nobelpris i år. F k meddelas att jag skriver det här i december men de samtal som jag haft med mina kunder har jag ofta haft i juni och juli.
Varför skall jag nu få till så mycket text frågar jag mig ännu en gång? Börjar bli tjatigt. Lider jag av storhetsvansinne? Är jag kanske en slags verbal Napoleon? Kan det verkligen vara möjligt? Jag som kommer från Brynäs-tredje tvärgatan-och aldrig lyckats ta mig därifrån om man bortser från en kort utflykt till Sätra där jag under en period bodde på Norrbågen 24 B när min kära hustru Greta under en tid var tämligen trött på mig.
PORTRÄTT
Jag är inte särskilt lång, 1,65 m över havet och jag väger inte så mycket-oftast 58-60 kg men vad spelar det egentligen för roll. Jag trivs med min vikt och min längd även om jag gärna använder lite klack på skorna så att jag skall se ut att vara 1,70 m. Jag är mörk, har allt mitt hår i behåll och är enligt många av mina elever en ganska snygg karl. Jag anstränger mig för att se bohemisk ut så allt i manchester passar bra och gärna bredspårig manchester på byxor och lite mer smalspårig på kavaj och helst med lapp på armbågen. Gösta Ekman är min stora idol vad gäller kläder och han är också ganska kort tror jag. Jag är rök och snusfri men älskar singelmaltwhisky och belgiska ölsorter. Gärna Leffe men helst lite vällagrad årgångsöl från något kloster.
Jag fyller 50 om 2 år och innan dess har jag räknat med att bli en ”stor” författare eller i alla fall erkänd författare och i vart fall på min egen blogg.
För att anses som ”erkänd” tycker jag att man skall ha minst 100 besökare varje dag eller i alla fall ett snitt på 100 besökare per dag. Blondin-Bella tror jag har flera tusen besökare per dag men om hon är författare så skriver hon i alla fall inte cafélitteratur.
Att ta del av statistik är något som jag älskar, både på min blogg och eljest. Det är också härligt att se en kurva över besökarna och inte minst om kurvan går åt rätt håll dvs uppåt.
Egentligen är det inte så mycket längre min ambition sträcker sig. Varför skall jag bli överdrivet känd och tvingas slippa vara anonym som kanske är den egenskap jag uppskattar mest av alla mina talanger.(Mer om det senare.) Jag är ingen ”Bonde söker fru” som älskar att synas och älta min personliga uppfattning om diverse saker och varför jag valt att bli bonde och allt det där som alla såpa-älskare får sig till livs.
Trots att jag gör en väldig massa nytta för en väldig massa människor så är jag ändå ganska anonym för den stora allmänheten fast att jag varit med i tv, i egenskap av terapeut, föredragshållare, expert och jag vet inte allt, vid ett dussintal tillfällen. Hur många gånger jag varit med i radio kan jag inte räkna. ”Jag kan inte räkna dem alla”. Vem var det som skrev det? Var det inte i en psalm någonstans. Kanske Nina Sandell??
Jag vet att jag är omständlig och jag vet att jag talar i gåtor men snart kommer ni att få veta mer om vem jag är och varför är det egentligen så bråttom med en sådan uppgift. Ta ett djupt andetag och lyssna på ”Masterpieces” av Bob Dylan ( det är det som jag gör just nu) ”one more cup of coffee before I go . . to the valley below” så skall du se att allt ordnar sig.
Bob Dylan är för övrigt en av de artister som jag älskar allra mest men då skall det vara Dylans 60 och 70-tal. Efter det tycker jag att han blev ointressant. Dylans tidiga musik är också något som jag använder i min ”Må bra terapi. Hans musik är en veritabel ocean att ösa ur.
”Var var jag nu igen? ” frågar jag mig själv och svaret är att jag är en spränglärd person som både läst sociologi i tre år och fått diplom som socionom och dessutom har jag läst in en jur kand. Till det kommer att jag har extra-betyg i kriminologi och ek historia. Sammanlagt har jag läst 12 år på universitet men jag har 400 poäng (dvs motsvarande 10 års fullstudier) för det är svårt att läsa i ett sträck och det är svårt att alltid lämna in i rätt tid. Långa tider har jag arbetat parallellt med mina studier.
Visst har jag ibland känt mig som en ”Rolling stone” när jag –Julius Arvén – har pluggat och till synes aldrig blivit klar men jag har alltid haft vindriktningen klar för mig och jag har haft fast grund under mina förhållandevis lätta fötter.
UTVIKNING NR 1
Jag är djupt fascinerad över mina smala, välbyggda fötter-storlek 40 - med låga fotvalv som gör att jag måste ha inlägg i skorna, för att de är så fina och oförstörda fortfarande. Skulle man bara titta på mina fötter skulle man nog misstänka att jag var tonåring om det inte var för att det som är ovanför, nämligen benen är väldigt ludna med långa och tjockt svarta, nästan tagelliknande strån. En gång när jag var på Furuvik så sa en helt liten flicka ”apa” när hon tittade på både mig och schimpanserna samtidigt. Det var lite pinsamt då men det kom jag snabbt över. Jag fastnar inte i destruktivt beteende och grubbleri som så många andra skulle ha gjort. ” Sluta grubbla är min paroll.”I princip kan man säga vad som helst till mig utan att det stör om jag väl får försvara mig men får jag inte det så blir jag sur och kan gå och sura i flera dagar. Det går inte sällan ut över min tämligen kraftigt byggda fru Gullan – som väger sina modiga 100 kg - som vaggar som en anka och har fötter som en irländsk sailor på segelfartygens tid. Men jag gillar hennes stora fötter och jag gillar hennes linjer inkl kraftiga höfter – alla är lika vackra när man älskar - men jag tycker att hennes bröst är för små och har sagt att jag är beredd att bidra med 10 000 kr av mitt sparkapital, som jag fått ihop på att bl a plocka bär och svamp, om hon opererar sig. När jag säger så blir hon bara förbannad men inte på ett särskilt aktivt sätt utan mer genom att hon bli tyst och kommer med syrliga kommentarer resten av dagen.
Gullan och jag har dock en överenskommelse att vi inte får vara sura och arga på varandra dagen efter ett bråk eller besvikelse, framkallad av den andre. Gullan är förresten 5 år äldre än mig och skall fylla 53 inom kort. Även om hon är fem år äldre skulle man kunna tro att hon var närmare 60 bara för att hon sköter sitt hår så dåligt. Hon påminner starkt om en riktig rugg-uggla och hon sminkar sig inte.
Är allmänt ofräsch. Inte undra på att jag under de tio år som vi kamperat ihop ständigt haft olika älskarinnor som varit väldigt noga med sitt utseende och som varit minst 10 år yngre. Ibland har jag till och med kunnat ragga upp elever när jag föreläst på Folkhögskolorna i Borlänge och Storvik eller som på senare år på Högskolan i Gävle. Det har varit extra bra jaktmarker eftersom många av eleverna där studerar på något äldre dagar och inte sällan är trettio år fyllda. SLUT PÅ UTVIKNING
fredag 2 december 2011
BOCKEN BRINNER
För ett år sedan kom min bok Bocken Brinner och jag kanske borde stå och sälja den vid slottstorget med tanke på den nya tragiska bockbränningen som man talade om på nyheterna. Det var väl inget gamma´lt inslag?
Här kommer i alla fall ett nytt inslag denna milda decemberdag. Vi har haft milt hela veckan och jag tror inte ens vi haft frost på nätterna. November var en fanatstiskt finn månad man ser tilla tt vi slapp snö som vi fick alldeles för mycket av förra året och året innan.
Här kommer ett nytt bidrag till "Byrån"
BYRÅN
(utspelar sig på den fiktiva orten Ensala (ändrat namn
av försiktighetsskäl)
KAPITEL 2
Förskott
Uno Ål var förbannad. Heligt förbannad. Han hade ännu en gång fått avslag på
Begäran om förskott. Han hade haft en räkning till Ensala tr och till råga på eländet så var det en femtekolonnare (FEK) som tagit beslut i ärendet dvs en framgångsrik humanjurist från Uppsala som fått arbete på tingsrätten i Ensala som rådman och nu skulle han ta ställning till en förskottsräkning som bestod i 3 inställda dagars förhandling med tidsspillan på 15 timmar och arbete 10 timmar. Naturligtvis skulle den nyblivne rådmannen och den tidigare kollegan-en trevlig skit för övrigt – göra gällande att det var för kort tid som lagts ned på rent arbete och av någon obegriplig anledning så var för lite. Man borde ha jobbat tre dagar och tidsspillan ( som man fick nästan lika mycket betalt för) behövde man inte bry sig om . Det innebär att intäktsbortfall på 30 000 kr drygt och dessa 30 000 hade varit tillräckligt för att betala sin egen f-skatt. Nu gällde det at jaga privatkunder och tjata på dem att ed skulle betala in sin rättshjälps eller rättsskyddsavgift men det handlade ofta om 1 000-1 500 kr per person och hur skulel man få in dessa pengar i juletid. Det fanns ingen julefrid enligt Uno Ål det fanns bara en julestrid och det fanns inga pengar att ta på checkkrediten och han orkade inte låna av den löjligt framgångsrike och dessutom snygge Gustav Ek-snorungen på 39 bast. Hur kunde han gå in i firma med en person som ständigt gjorde bättre ifrån sig än Ål själv och som ständigt fick brottmål som varade två eller tre dagar och inte sällan i Sundsvall eller Göteborg medan han själv tragglade med skitärenden som handlade om arvode inkl moms på
5 000 kr . Enligt Ål så fanns det inga sämre förhandlare i Sverige än de som satt med Domstolsverket och bestämde vilka taxor som gällde och vilka förskottsregler som gällde. Det kan också vara så att det kanske inte alls var
fel på de representanter som förhandlade utan det var beslutsfundamentalister som gett sig fan på att man skulle klämma åt advokater. Hur kundet det annars vara möjligt att rättshjälpstaxan ökade med 2-2,5 % varje år medan alla kostnader på byrån steg med 5-10% och varför hade man ingen diversifierad taxa. Varför fick alla snorungar till jurister samma betalt som den som arbetat på advokatbyrå i 30 år. När det gällde tolkar så hade man tre taxor i tingsrätt och de fick betalt efter kompetens men inte advokater. Uselt helt uselt. Nån gång måste Ål ta striden och orka skriva i ”advokaten” men antagligen skulle man inte ta in hans inlägg. Man hade ju fullt sjå att skriva om fina besök från olika domstolar och om advokatgolf och annat ”lull lull” som var så tuttinuttigt. Och sätta dit kollegor för skit och ingenting i disciplinnämnden. Ibland undrade han om advokaten var en ”filial-tidning” till damernas värld och kanske inte minst vad gällde rojalistiska sympatier för en del som skrev i tidningen. Magen värkte och det hjälpte inte att det var fredag. Visst borde han ta sin medicin men det blev nog en stor whisky eller två som blev hans ”medicin” den här fredagen när man för övrigt bränt julbocken i Gävle för vilken gång i ordningen? Det gällde bara att balansera så att han inte blev påverkad i hemmet för han ville inte ha sociala myndigheter på sig också. Det räckte så bra med avslaget på förskottsbegäran som förstört hans dag och troligen också hans jul.
Gävle den 2 december 2011
Här kommer i alla fall ett nytt inslag denna milda decemberdag. Vi har haft milt hela veckan och jag tror inte ens vi haft frost på nätterna. November var en fanatstiskt finn månad man ser tilla tt vi slapp snö som vi fick alldeles för mycket av förra året och året innan.
Här kommer ett nytt bidrag till "Byrån"
BYRÅN
(utspelar sig på den fiktiva orten Ensala (ändrat namn
av försiktighetsskäl)
KAPITEL 2
Förskott
Uno Ål var förbannad. Heligt förbannad. Han hade ännu en gång fått avslag på
Begäran om förskott. Han hade haft en räkning till Ensala tr och till råga på eländet så var det en femtekolonnare (FEK) som tagit beslut i ärendet dvs en framgångsrik humanjurist från Uppsala som fått arbete på tingsrätten i Ensala som rådman och nu skulle han ta ställning till en förskottsräkning som bestod i 3 inställda dagars förhandling med tidsspillan på 15 timmar och arbete 10 timmar. Naturligtvis skulle den nyblivne rådmannen och den tidigare kollegan-en trevlig skit för övrigt – göra gällande att det var för kort tid som lagts ned på rent arbete och av någon obegriplig anledning så var för lite. Man borde ha jobbat tre dagar och tidsspillan ( som man fick nästan lika mycket betalt för) behövde man inte bry sig om . Det innebär att intäktsbortfall på 30 000 kr drygt och dessa 30 000 hade varit tillräckligt för att betala sin egen f-skatt. Nu gällde det at jaga privatkunder och tjata på dem att ed skulle betala in sin rättshjälps eller rättsskyddsavgift men det handlade ofta om 1 000-1 500 kr per person och hur skulel man få in dessa pengar i juletid. Det fanns ingen julefrid enligt Uno Ål det fanns bara en julestrid och det fanns inga pengar att ta på checkkrediten och han orkade inte låna av den löjligt framgångsrike och dessutom snygge Gustav Ek-snorungen på 39 bast. Hur kunde han gå in i firma med en person som ständigt gjorde bättre ifrån sig än Ål själv och som ständigt fick brottmål som varade två eller tre dagar och inte sällan i Sundsvall eller Göteborg medan han själv tragglade med skitärenden som handlade om arvode inkl moms på
5 000 kr . Enligt Ål så fanns det inga sämre förhandlare i Sverige än de som satt med Domstolsverket och bestämde vilka taxor som gällde och vilka förskottsregler som gällde. Det kan också vara så att det kanske inte alls var
fel på de representanter som förhandlade utan det var beslutsfundamentalister som gett sig fan på att man skulle klämma åt advokater. Hur kundet det annars vara möjligt att rättshjälpstaxan ökade med 2-2,5 % varje år medan alla kostnader på byrån steg med 5-10% och varför hade man ingen diversifierad taxa. Varför fick alla snorungar till jurister samma betalt som den som arbetat på advokatbyrå i 30 år. När det gällde tolkar så hade man tre taxor i tingsrätt och de fick betalt efter kompetens men inte advokater. Uselt helt uselt. Nån gång måste Ål ta striden och orka skriva i ”advokaten” men antagligen skulle man inte ta in hans inlägg. Man hade ju fullt sjå att skriva om fina besök från olika domstolar och om advokatgolf och annat ”lull lull” som var så tuttinuttigt. Och sätta dit kollegor för skit och ingenting i disciplinnämnden. Ibland undrade han om advokaten var en ”filial-tidning” till damernas värld och kanske inte minst vad gällde rojalistiska sympatier för en del som skrev i tidningen. Magen värkte och det hjälpte inte att det var fredag. Visst borde han ta sin medicin men det blev nog en stor whisky eller två som blev hans ”medicin” den här fredagen när man för övrigt bränt julbocken i Gävle för vilken gång i ordningen? Det gällde bara att balansera så att han inte blev påverkad i hemmet för han ville inte ha sociala myndigheter på sig också. Det räckte så bra med avslaget på förskottsbegäran som förstört hans dag och troligen också hans jul.
Gävle den 2 december 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
