ÄNNU ETT AVSNITT AV BYRÅN

BYRÅN

AVSNITT 5 (tror jag)

BÅLGETINGAR

Uno Ål var förbannad. Det var ju inte precis första gången under hans 30 år på advokatbyrå. Han hade denna dag , genom ett beslut, råkat ut för ”bålgetingarna” dvs folk På Migrationsverket på lägre nivå men ändå så erfarna att de ansåg att de till varje pris skulle ”nålsticka” offentliga biträde som borde vara oerhört tacksamma för att man fick några som helst uppdrag. Man tycktes inbilla sig att fick man inte uppdrag hos MV och fick ”glädjen” att vänta på beslut 1-6 månader så skulle man absolut inte ha något att göra.
Uno Ål förundrade sig över dessa människor som övervintrat på MV och blivit någon slags egen avdelning av Samhall där man körde sina beslut med autotext som var lika tråkiga och pedagogiska som en telefonkatalog och som nästan aldrig innehöll något av värde i det enskilda fallet. Gjorde de det så kunde man ge sig fan på att man misstrodde den sökande. Det hade också förundrat UNHCR som i en rapport under 2011 kommit fram till att MV hade misstro som någon slags arbetsmetod.
I den utsöka faktatidskriften Artikel 14 tog man upp den här problematiken. I samma nummer (nummer 3) så tog man också upp det för Sverige oerhört skamliga förhållandet att man blivit fällt i FN:s tortyrkommitté 18 gånger. Man var i särklass sämst i världen. Världens fulaste guldmedalj som förstås var ett rent jumbopris och den som i huvudsak rådde för det här var MV och dessa usla utredare. Numera skickade man inte ens över förfrågningar särskilt ofta till ambassader. Det tog väl för lång tid att skriva en sådan förfrågan men att klaga på advokaters räkning för klagandets egen skull-och för att visa sin makt- det hade man tid med. Att man sedan skapade en usel atmosfär gentemot biträdet struntade man högaktningsfullt i. Ensala hade inte någon utredningsavdelning av MV men det hade man i Gävle. När Uno Ål var i Gävle så begärde han ersättning från tågstationen och han var mycket försiktig med sina kostnadsanspråk när det gällde tidsåtgång och tog upp 15 minuter i vardera riktningen för en transport på 1,5 km. OM man gick skulle det bevisligen ta minst 20 minuter med tanke på väglag och att man skulle vänta på grön gubbe etc. Lika lång tid tog det med bil eftersom bilen skulle parkeras.
En av verkets allra äldsta medarbetare hade i sitt senaste beslut inte bara kommit fram till att det tog högst 10 minuter att ta sig från stationen till MV utan hade även konstaterat att ”avslutande åtgärder” och ej noterade telefonkontakter absolut inte kunde ta en hel timma utan det skulle gå på en halvtimma. Vilka jävla människor tänkte Ål i sitt stilla sinne. Vilken planet kommer de ifrån? Var får de sitt krut till att djävlas med offentliga biträde och inte minst asylsökande. Var hittar man dessa ”orcherliknande” människor med så tydliga sadisttendenser. Hade man en aning om vilket ohälsotal man skapade genom att agera som man gjorde. Tveksamt. Nu hade också hans kollega Steve Emfors råkat ut för rättschefen Rubbenspiks lista och hade blivit kvar där tre år för någon skitsak. Tidsbestämt straff var inte att tänka på. (Rubbenspik ansåg för övrigt att off biträden inte skulel tillåtas ironisera i inlagor till MV).
Uno Ål försökte skingra tankarna och istället tänka på vilken enorm servicekänsla som det fanns både vid Ensala tingsrätt och vid Gävle tingsrätt. Gävle tingsrätt var sannolikt unika om man inte räknade hovrätten i Sundsvall. Det verkade som dessas instanser hade folk som gått på charmkurs och många assistenter gick det till och med att skämta med. Ibland kom Uno Ål på sig själv med att längta efter att tingsrätten eller hovrätten ringde för att boka en förhandling för det gjorde att han blev på så jäkla gott humör. För övrigt hade man en ”trevlighetsperson” på Uppsala tingsrätt som uppträdde som om tingsrätten var minst ett fyrstjärnigt hotell medan han på Ensala tingsrätt var en surmule som verkade vilja ha så lite kontakt med ”ofantliga försvårare” som möjligt.

Med kontakter med MV var det tvärtom. Det var som att ha kontakt med KFM på den tiden han hade betalningsproblem p g a statens sena betalningar. Ofta var det inget att säga om de på MV som bokade tid. T o m i Gävle kunde de vara trevliga men så snart det handlade om handläggare eller brev från dessa och inte minst beslut så var det sorgflor som gällde. Nu hade alltså Uno Ål åkt på ännu en prutning. Beloppet var inte så stort. Det handlade i grunden inte om det men att MV som skäl för avslag kunde använda rena lögner det gjorde honom förbannad. Lite gladde det honom i alla fall att MV gjort någon internutredning hur man så på sina chefer och det var en betryggande majoritet på 80-90% som inte tyckte om sina chefer och sämst tyckte man om sina högre chefer. Den högste hade man t om blivit av med. OM det var ett sätt att sparka honom eller inte var oklart.
För att i någon mån belöna sig själv beslöt sig att gå på den anrika CC-puben –mitt emot tågstationen innan han tog tåget mot Uppsala där han skulle äta julbord i kväll trots att han i grunden inte alls hade lust.
Uno Ål svepte sin öl och beställde raskt in en ny. Ibland var alkoholångor det ända som gällde mot svår arbetsångest och lagen om alltings djävlighet.

Gävle den 20 december 2011

Tryggve Emstedt