Tryggve Emstedt

NYA BOKEN-Här är ett smakprov. Tyck gärna till om dessa tio första sidor

Bocken brinner!
Eller det möjligaste som konst med Brynäskortet


Vad du bör veta om Max Modig

Max Modig hade problem. Stora problem. Kanske var de rent av olösliga. Gävles vilja att bli kulturhuvudstad 2014 hade gått om intet på ett snöpligt sätt trots att man hade en budget på inte föraktliga 100 miljoner och finansieringen var klar i förväg.
Upplägget för hur man skulle vinna hade kritiserats på många håll. Gefle Dagblads mäktige kulturredaktör, Bo Berg, hade tagit ut svängarna ordentligt. Lea Lokatt på Arbetarbladet hade inte heller varit särskilt nöjd, men det var hon ju nästan aldrig. Hon hette inte Lea av en slump, resonerade Max Modig, där han satt på en stubbe i skogen i Sätra nära Vattentornet med ett höganäskrus i sitt scoutbälte iklädd ett par praktiska shorts från Fjällräven. Dessutom en nött kakiskjorta som han köpt i outletbutiken (Klädbutiken) på Drottninggatan i Gävle för ett riktigt bra pris.

Det var den 1 augusti 2009 och Max hade gått ”i bivack” efter att mer eller mindre ha blivit utkastad från sitt stamställe Ping Pong, restaurang & bowling, hos den utsökt trevliga familjen Fara i Sätra, som drev en libanesisk restaurang bara några hundra meter från vattentornet.

Problemet var bara att Max Modig ännu en gång oblygt hade ”stött på” familjeöverhuvudet, Rogers vackra Estlandsfödda fru Marika, och kastat blickar på parets utsökt vackra dotter Erika och detta gjorde att den ganska så hetlevrade Roger hade givit Max ett gult kort. Det var en väldigt märkligt typ av bestraffning som Roger antagligen var ensam om att utdela i Sverige. I vart fall i Gävle. Fick man tre gula kort inom loppet av tre månader, så kom man inte innan för dörrarna på Ping Pong, enligt Rogers hemsnickrade regler i summarisk process. Redan efter ett kort fick man inte bada i tunna och det slog ganska hårt mot Max Modig som älskade dessa tunnor med närmast obegränsade möjligheter att av misstag komma åt damernas böljande behag.

Efter två kort fick man inte, såsom nyss nämnts, inte bada tunna och inte heller spela minigolv annat än utomhus och där fanns inga banor. Så de fick man bygga själv.Det var ganska avskräckande för dem som inte hade inbyggd ”bäverinstinkt”. Mats Modig hade nu två gula kort på bara tre vistelser under året på Ping Pong. Han var farligt nära ett tredje, om han inte kunde få bukt med sitt okontrollerade beteende som även innefattande hans dryckesvanor.

Trots att kommunen varmt rekommenderade sin personal att hålla på varannan vatten, så hoppade Max Modig ständigt över den regeln under påstående att han då fick svåra problem med sin blåsa som han inte hade full koll på i likhet med många andra män i 50-årsåldern med begynnande inkontinesproblem. Max Modig hade dagen innan druckit för mycket turkisk öl och hade efter bad i tunna även dragit av den korpulenta, ”melonrövade” kommunalrådet Ida Idog badlakanet när hon skulle gå till duschen. Då hade Ida Idog inte bara blivit arg utan riktigt arg, eftersom hon inte hade baddräkt under. Alla sällsamt synliga celluitgroparna visade sig lika tydligt som kratrarna på månen i det skarpa artificiella ljuset i den nyinvigda spa-anläggningen som Roger med familj byggt i väntan på att man skulle ordna ett stort tält där man skulle spela beachvolly.

En månad tidigare hade det inte haft någon betydelse, eftersom Ida var naturist och gärna uppträdde naken i bastu. Ida hade även ett förflutet som nakenmodell på Studiefrämjandets målarkurser i Arboga. Nu var hon skenbart lite pryd för att hon var hemligt förtjust i Roger och inte ville låtsas om att hon i verkligheten var älskarinna till Max Modig sedan flera år tillbaks. Hade Ida erkänt det hade hon knappast haft någon chans ens på det platonska planet hos Roger, som för övrigt alltid höll sig till sin fru och sin familj. För övrigt skulle Roger aldrig komma på tanken att uppmuntra någon dam trots att sannolikt 80% av damerna över 40 tyckte att den drygt 50-årige Roger var en mycket elegant man med en fantastiskt njutbar röst.

Det var också Ida Idog som under 2008 hjälpt Max Modig att få tjänsten som Kultur- och fritidschef inom kommunen. Innan dess hade Max Modig jobbat med att sortera och sälja böcker hos Konrad på Gefle Antikvariat. Den tjänsten hade han fått med lönebidrag från Försäkringskassan efter att ha varit långtidssjukskriven i mer än ett år efter att ha gått ”in i väggen” 2005. Åtminstone var det vad han själv påstod. En del av förklaringen var att han under samma år varit till Thailand under inte mindre än två månader under en sjukskrivning och då druckit varenda dag. Det hade fått till följd att han till slut kroknade och fick skynda sig hem för att på statens bekostnad vila ut på en tork under fyra veckor med efterföljande 12-punktsprogram som han per omgående misskötte.

Nu satt Max Modig alltså på en väl tilltagen granstubbe i skogen, vilket krävdes för att passa hans kraftfulla rumpa, nära skogsvägen till Hagaström. Max Modigkände sig fyllsjuk och skamsen med den sista nubben farande som ett snöre i halsen, som hakat upp sig, som det hette i den klämkäcka snapsvisan. Max Modig försökte tänka och trots sitt utmattade tillstånd att fundera över vad som gått snett i KUK (Kulturhuvudstadskampanjen) förra året och vad som nu kunde göras för att på ett bestående och påtagligt pregnantadekvat sätt popularisera Gävle. Inte bara under en viss tid utan för de närmsta fem åren eller mer utan att behöva dra ner på något av det positiva som man bestämt sig för att införa.

Max Modig insåg att det inte räckte med att ha billigare buss under sommaren och gratis guidad tur i Bolognern, inklusive kyrkogården för en femma extra. Till sådana irrfärder kom det bara lätt Alzheimeranfrätta pensionärer med begynnande rullatorvarning. Så även en och annan tysk turist i lederhosen som var på väg till Malung för att köpa nya skinnbyxor. På vägen dit var på det årligen återkommande spektaklet Läderlappen på konserthuset.

Tågmuseet i all ära, fortsatte Max Modig sina förvirrade tankar, men man hade inte lust att åka dit mer än en gång per år på sin höjd. I vart fall inte om det ej ingick ånglok till museet. Furuvik stod sig visserligen som en populär och viktig attraktion för Gävle kommun. Särskilt för husvagnsfolket som varit till Valbo köpcentrum och köpt identiska träningsoveraller i glansigt tyg till hela familjen till ett fullständigt vrakpris. Men efter att man lagt ner Hedenhösland och Babsan skrämt honom med en kobraorm i terrariet (som ursprungligen kom från Ericssons terrarium vid Telefonplan) där ormar låg fritt så hade inte Max Modig lust att åka dit mer. Inte heller hade han lust att kämpa för att Furuvik skulle få mer kommunala pengar än man redan fick. Det skulle Max Modig sätta P för. Var man kränkt så var man och det måste kosta fläsk.

Det måste till annat och det måsta vara starkare doningar. Nu hade han fått loss fem miljoner från Kultur- och fritidsnämnden (KUF) för att jobba på ett finansieringssystem som gjorde att man före utgången av år 2010 skulle vara i framkant, inte bara Norrland utan hela riket när det gällde att locka semesterfirare till Norrland. I detta innefattades även de som kom hit på konferens eller eljest i tjänsten. Fem miljoner borde räcka ganska långt.

De pengarna räknade man med att få bara från samarbetet med Mackmyra Whisky som verkligen satt Gävle på finspritens egen finkulturkarta. Nu gällde det att raskt hyra in konsulter med riktig entrepenörsanda och gärna kulturcoacher med lokal förankring som på ett eller annat sätt var kända för Gävleborna.Också för Sandvikenborna, eftersom det var meningen att Sandviken inom kort skulle hänga på den här projektet. Mats Modig och några i Kultur-och fritidsnämnden (KUF), alkoholhandläggaren och flyktingkramaren Kåre Krita var de som hade varit på Ping Pongs utsökta libanesiska restaurang med ett upptaktsmöte inför hösten. Man hade som vanligt ätit ett antal förrätter, Mezes. Dessutom lammspett för att försöka komma på hur man kunde ta fram spetskompetens inom kommunen som Mats Modig så fyndigt sagt innan han i vanlig ordning blev lite väl berusad för att föra ett normalt samtal.

Den ordvitsen hade fallit väl ut och dragit ner många sköna skratt. Det var inte bara Gefle Dagblad och Arbetarbladet som gått ganska hårt åt hans och KUF-KUK-kampanj, tänkte Max med ett förflutet från Emmaboda i Småland och med föräldrar som arbetade inom jordbruket. Det var också den ständigt comebackande vodkadrickande f.d. diskuskastare Jim Jasmin som hjälpt till att förstöra hans fina kampanj genom att helt i onödan kräva folkomröstning inom kommunen. Det fick han förstås inte. Det gick att med ganska tveksamma men fullt acceptabla gråzonsmetoder bevisa att underskrifter som inte skett på papper utan på webben inte skulle räknas trots att domstolar sedan länge accepterade överklaganden via nätet. Ännu värre var att Jasmin, som var webdesigner och försäljare av diverse ”dam- och herrsnuskartiklar”(sexuella hjälpmedel m.m.), också hade startat ett eget parti och ibland kändes det som om partiet, Befruktningspartiet, bara jobbade för att Modig skulle tas bort från kampanjen när den varade. Nu, av någon outgrundlig anledning var man ute efter hans skalp.

Max Modig hade anledning anta att Jim Jasmin själv var ute efter jobbet; han lyckades han inte med det. Han arbeta intensivt för att hans goda vän Tom Trana – en riktig karlakarl och kvinnornas favorit – skulle få jobbet. Max Modig hade förstått att Jim Jasmin var ganska populär i en del läger. Än mer populär var nog Tom Trana, särskilt bland damerna. Tom Trana hade haft sex med i vart fall tre i KUF, vilket inte gjorde hans chanser sämre. Det som också var ett problem var att Max Modig, som den smålänning som han var, hade köpt diverse artiklar till sina älskarinnor via Jim Jasmins webshop med diverse sexleksaker och t.o.m. fått 10 % rabatt för att han hade köpt fem stockar snus samtidigt som han beställt två väldoftande massageoljor. Problemet var emellertid att han dragit lite för länge på de sista två räkningarna som en följd av att den samvetsgranne internrevisorn, Inge Ingels på kommunen, vägrade att se fakturan som avdragsgill representation. Det i sin tur kan ha haft att göra med att den idoga polisen i Gävle hade lyckats komma fram till att man sålde sexuella tjänster i centrala thaimassagesalonger. Då var det i gråzonen att låta kommunen stå för massageolja och kondomer med smak som Max Modig också hade beställt av Jim Jasmin.

De obetalda räkningarna hade hamnat på Max Modig privat.Jim Jasmin hade då påpassligt nog skickat räkningarna till välrenommerade och blixtsnabba JA Inkasso i Hille som raskt drev in pengarna via ansökan om betalningsföreläggande. Det ledde, pinsamt nog i sin tur till betalningsanmärkning som sved i skinnet, eftersom Max Modig inte ens kunde teckna abonnemang hos ”Viasat” med betalningsanmärkning och därmed gick miste om flera intressanta kanaler på nätterna med ”galanta” damer.

Gävle kommun hade precis som de flesta andra kommuner personer som aktivt och osolidariskt motarbetade sina chefer. Det innefattade att man spelade in samtal som på Gotland där en tjänsteman i byggnadsnämnden försökt och lyckats att grovt misskreditera sin egen landshövding. Denna landshövding vid namn Marianne Samuelsson fick också följdriktigt lämna sin post efter några dagar med sedvanligt mediadrev inspirerat av andra världskrigets Stalinorglar. Drevet var dock inte värre än att regeringskansliet hade en ofarlig reträttpost åt henne med diverse utredningsuppdrag fram till en alltför tidig pension.

Hur fel skulle inte det bli om man i den påtagligt sovjetinfluerade svenska blåställsbyråkratin bara skulle lämna en landshövding i sticket som skedde med vanliga anställda som exempelvis stal lite ur kassan eller lånade pengar i kassan hos sin arbetsgivare för att ta sig hem via taxi den dag man glömt plånboken hemma. På det här området så hade förstås de politiskt korrekta domstolarna sett till att näpsa den skyldiga. När det gällde maktens män och kvinnor hade vi en helt annan ordning, dvs. för att inte göra det alltför otrevligt att ta en hög tjänst i statens trygga tjänst. Nej, reträttpost skulle man ha eller avgångsvederlag på 1­2 miljoner så att man kunde vara säkra på att man inte hade pengar så det räckte till angelägna samhällsuppgifter som äldrevård, skola etc.

Vilka djävulskt osolidariska typer det fanns! tänkte Max Modig där han satt på sin stora stubbe i skogen och var lite öm i kroppen eftersom han glömt sin fällkniv och scoutyxa hemma. Därför kunde Max Modig inte göra en härlig bädd av granris i sin hydda under en av de största granarna i skogen där han hade gått i bivack vid pass 23-tiden i går. Max Modig var en stor anhängare av den norske författaren Loens bok Doppler. Denne Doppler bodde i tält tillsammans med en älgkalv efter att Doppler tagit livet av mamma älg med kniv. En mycket dråplig bok, enligt Max Modig; dråplig i dubbel bemärkelser. En bok han vid tillfälle skulle rekommendera sina bröder och systrar i Gävle City Rotaryklubb.

Tack och lov hade Max Modig i alla fall med sig sin supervarma och svindyra sovsäck och en uppblåsbar kudde i goretextyg av det enkla skälet att han hade denna utrustning hängande under en gran vid lilla torpet nära vattentornet. Vid detta lilla fina torp, som sköttes så exemplariskt av en liten intressegrupp under ledning av Sten Stensson, brukade han grilla korv när han var ute med scouterna. Där hade han också knopträff en gång i månaden i Gävle Centrums Knep- och Knop-grupp. När Max Modig blev stressad brukade han alltid läsa en dikt eller ett litet stycke av Strindberg. Det gjorde att hans puls snabbt gick ner. Max Modig fullkomligt älskade Strindberg, förbehållslöst och hett. Det var därför han utan tvekan betalade 500 kr för ett höganäskrus på Tradera som sades ha tillhört en fiskargubbe på Hemsö i Stockholms skärgård. Att Hemsö inte fanns i verkligheten fick han reda på först efter det han köpt det dyra kruset. Hemsöborna var en av Max absoluta favoriter i Strindbergs mer lättsamma produktion. Den saken var klar. Det hindrade inte honom att även älska Strindbergs dramer såsom Fröken Julie och Fadren. Det hade han lärt sig älska när han arbetade på Konrads antikvariat. Just för stunden var det dock en dikt som han fastnat för och låtit sig inspireras av som hade följande lydelse:

Vid avenue de Neully
där ligger ett slakteri
och när jag går till staden
jag går där alltid förbi.

Sådan poesi läste Max Modig och njöt av sitt eget sätt att läsa dikter med en väldigt tydlig frasering och särskild betoning på sista ordet i varje rad. Max Modig var så nöjd med sitt sätt att läsa dikter att han t o m varit i kontakt med den evenemangsansvarige Bo Björk på stadsbiblioteket i Gävle för att höra om han kunde få läsa dikter i vart fall på barnbiblioteket. Oerhört vackert och fint, funderade Max Modig ut alltmedan spritångorna från hans otrevliga andedräkt avtog en aning. Max Modig tog tre tunga andetag som han uppmanats att göra av sin må-bra-terapeut, Julius Arvén, som visserligen var dyr. Julius Andréns metod var att bota psykisk ohälsa med musik. Läsning av riktigt god litteratur fungerade mycket bra på Max Modig. Max Modig skulle numera inte kunna tänka sig att gå många meter utan sin lilla slitna röda ryggsäck från Fjällrävenkånken. I den hade Max Modig alltid ett verk av August Strindberg. Nu var han inne på del 13 i Strindbergs samlade verk som han köpt billigt: 1 500 pistoler av sin tidigare chef, Konrad Karlsson, när Max Modig slutade där för tre år sedan. Om Max Modig inte mindes helt fel var det inte mindre än 60 band i den förträffliga utgåvan av Strindberg. Max Modig räknade snabbt ut att han således bara betalt 25 kr per del för de halvfranska banden med guld på ovansidan samtidigt som en pocket med typsnitt 10 som knappt gick att läsa gick på 70 kr, trots att de bara kostade ca 10 kr styck att trycka.

När Max Modig inte var alltför fyllsjuk (han drack ganska tappert och var i vart fall spritmissbrukare och troligen på väg mot alkoholiststadiet p.g.a. av all ofrivillig representationssprit samt ett och annat mer eller mindre frivilligt intag), så brukade han själv skriva ner dikter för att lindra sin ångest som både kom inifrån och som också kom när han kände sig ”skammad” av något eller någon. Max Modig hade väldigt lätt för att få starka skamkänslor för minsta lilla sak som att exempelvis komma för sent till ett möte eller gå med halvöppen gylf. Men skuldkänslor fanns det inte så mycket av, eftersom han oftast kom fram till att de problem han hamnade i. Framförallt berodde skuldkänslan på någon annan eller på saker bortanför hans egen kontroll. Så var det också med misslyckandet med KUK-kampanjen som så att säga ”kukat ur” i ett tidigt skede. Åtminstone hade Gert Fylking sagt så vid tillfälle i God Morgon Zoo, om inte Max Modig mindes helt fel.

Max Modig kunde inte låta bli att dra sig till minnes att han hade blivit mer eller mindre förföljd av Jim Jasmin ( Jim-Jas), som fått väldigt stor uppmärksamhet i media för sin illvilliga förtalskampanj under täckmantel av hans nystartade Befruktningsparti – vilket djävla namn! Till detta kom alla tråkningar från Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Så även vissa mindre roliga inslag från Gävle Dala-TV och lokalradion. Det var förstås inte bra för kampanjen. Å andra sidan var det inget han kunde göra något åt, framförallt inte nu. Det gällde således att inte grubbla i onödan (det hade han lärt sig genom att läsa boken ”sluta grubbla”). Gjorde han det skulle han ofelbart åka på en omgång kognitiv tanketerapi. Sedan skulle det kosta skjortan innan grubbelfrekvensen hamnat på en ofarlig nivå. Den utgiften ville han låta kommunen slippa trots allt.

Exponering i all ära, men kunde Max Modig gå miste om alla sina fobier av hisskaraktär genom att inte gå in i hissen, så var det något han föredrog. Vi lever faktiskt i en demokrati med full yttrandefrihet för i vart fall dem på tidningsredaktionerna, resonerade Max Modig för sig själv. Max Modig lät ämnet snabbt falla, eftersom det var alltför tillkrånglat så här arla på förmiddagen. Illamåendekänslan hade inte heller släppt, trots att Max Modig tagit sig en ”stänkare” i form av Fanta och sädesbrännvin som Max Modig alltid bar med sig i sin kånken.
Sid VIII
En känsla hängde kvar i Max Modig hur gärna han än ville få bort den. Robert Aschberg hade nämligen i TV 3 skämtat om KUK-kampanjen. Detta var en av anledningarna till att Max Modigs kampanjdirektör, Helga Hest, hade börjat droga igen när hon insåg att loppet var kört. Hon hade t.o.m. tagit ”Horse”, även om det vanligaste var att hon blandade sömntabletten Rohypnol med värktabletter och öl, sades det. Helga Hest hade misskött sina djur så intensivt på sin minkfarm i Skärplinge att länstyrelsen hade tänkt åka dit och avliva djuren. Dessförinnan hade någon påstådd djurvän släppt ut de försvagade djuren. Detta ledde till att de alla dött svältdöden inom loppet av en vecka.

Max Modig måste verkligen åka till Helga och höra hur hon mådde. Han ville verkligen att hon skulle vara med och fortsätta jobba för Gävles popularitet. Hon var en stor tillgång och full av idéer och hon var också en av de få som kunde ställa upp på lite ”hafshångel ” vid havsbandet, oavsett väder. Gävle kommun var trots allt en av Sveriges tjugo största kommuner (plats sexton enligt faktakalendern). Kommunen växte så det knakade och inte minst p.g.a. den förträffliga högskolan som hade vunnit pris bland studenterna som den mest populära högskolan i Sverige. Detta hände i och för sig för några år sedan.

Där skulle han själv gärna vilja ha en styrelseplats och funderade på att tipsa högskolan anonymt om sina kvaliteter eller kanske Helga Hest kunde lägga ett ord för honom. Helga Hest borde inte få inte ligga hemma och kosta Försäkringskassan en massa extra, tänkte Max Modig med sin renlevnadsanstrukna scoutmentalitet. Det skulle säkerligen också leda till rehabilitering som kommunen på ett eller annat sätt skulle åka på att betala. I värsta fall gick det ut över den redan ansträngda kommunala kulturbudgeten. Det fick bara inte hända.

Att Helga Hest inte ens kunde sköta om sina minkar bådade inte gott. Nu hade hon också fått vilda planer på att börja med uppfödning av bisonoxar för avel och ”biffköttillverkning”. En sådan oxe kostade 30 000 kr per styck, exklusive moms, om hon köpte dem från en uppfödare i Hjo kommun, Västergötland. Helga hade sagt att Max Modig måste ordna ett avgångsvederlag på minst två miljoner.Annars skulle hon se till att Aftonbladet fick reda på att Max Modig var ett ”bi” med transsexuella preferenser och att han gick omkring med rosa damunderbyxor i mamelucklängd, en riktig Hemingway med andra ord.

Max Modig hade till och med mammelucker med en ficka där bak som gjorde att så fort han satte sig på huk kunde han förrätta sina behov utan att dra ner byxorna. Detta var mycket praktiskt när han var ute i skog och mark, vilket han som varande scout ofta var; en särskild frihetskänsla. Men han insåg att trångsynta personer kunde uppfatta hans vana att använda damunderkläder som lite speciell. Det här med luckan var egentligen bara en kul grej som han börjat med efter att ha varit i Kina och sett hur barnen där hade den här typen av byxor med lucka. Därefter hade Max Modig låtit herrbutiken Ascots skräddare sy upp ett par.

Max Modig tyckte det var nesligt att komma med den här typen av hot om avslöjanden i en så frigjord tid som vi ändå levde i med swingersklubbar och annat märkligt i var och vartannat hörn. Även om all reklam var bra reklam i Max Modigs värld, så var det ändå något som han inte ville att tidningar och media skulle få fatt i. Åtminstone inte just nu. Max Modig var inte mogen för att bli de griskära benklädernas i äkta laxskinn, egen Roger Pontare även om han liksom den tidigare socialdemokratiske kulturministern Leif Pagrotsky tyckte om att skoja till det lite grann vid rätt tillfälle.

När Max Modig kom till det rent ekonomiska så borde även Helga Hest, som knappast var ett räknesnille och inte känd för att tänka först och tala sedan, kunna klura ut att kommunen inte hade två miljoner till henne, även om kommunen kanske skulle vara tvungen att betala både tre och fyra miljoner om Max Modig hastigt och olustigt skulle tvingas bort från kulturelitens parnass.

Kommunens särskilda fond för oförutsedda utgifter blev mer eller mindre tömd när kommunen på mycket lösa grunder givit sig på den kände och välmeriterade kommunläkaren Gustaf Golf för några år sedan. Kommunen hade sedan åkt på att betala skadestånd på ca två miljoner. Summan var hemlig. Det kunde ha varit mer med tanke på att han hade en väldigt hög advokaträkning för inte en utan två välmeriterade Stockholmsadvokater.

Detta var historia nu, men spelade fortfarande en viss roll. Fonden bestod mest av pengar som hade skänkts via testamente. Alltför få höga ansvarskännande potentater med god ekonomi hade dött sista åren och därmed så hade påfyllning av fonden (som mest bestod av riskaktier) inte skett i den omfattning som varit nödvändig för att ha lite. ”Spillmån” vid oförutsedda utgifter.

Sid IX
Det som möjligen kunde hjälpa Helga Hest, som för övrigt var halvsyster med den otroligt sippa och njugga recensenten på Arbetarbladet vid namn Lea Lokatt, var att Max Modig var en självutnämnd expert på att fylla i ansökningar om EU-bidrag, något som Max Modig hade praktiserat på kvällstid under tiden som han arbetade på antikvariat. Med lite tur blandad med någon procent skicklighet så kunde kanske Helga Hest få lite EU-bidrag till sina kära bisonoxar, om hon bara höll sig kvar som kampanjgeneral ett år till och arbetade för en ny ansökan om kulturhuvudstad ( KUS) år 2019. Även en alternativ ansökan om bästa cykelstad i en tävling som gick av stapeln 2011, tänkte Max Modig.

Ställde Helga Hest upp på detta, så skulle Max Modig gladeligen hjälpa henne fylla i en ansökan om bidrag för anskaffning av bisonoxar. Så även en ansökan för att få till stånd en permanent utställning rörande siouxindianernas betydelse för pojkböckernas framväxt i Väst-Europa. Fick Max Modig tid – och det var ett stort frågetecken – skulle Max Modig även hjälpa Helga Hest att lära sig spela gitarr som hon så otroligt gärna ville. Sällskap hade vid otaliga tillfällen, inte minst på restaurang Pling Plong, tränat på inledningsriffet till Smoke on the water som var ett av Max Modigs verkliga paradnummer. Sista gången hade Helga Hest efter ett par stadiga vodkagroggar vid namn Gör-Gott klarat första hälften av låten riktigt hyfsat. Max Modig tog två tarrbarrsdoftande Ipren ur sin kånkenryggsäck, drack vatten ur den medhavda höganäskrukan, alltmedan hans ölika hjärna försökte gå på högvarv.

Max Modig gick över till vindskyddet under storgranen och plockade fram sin bärbara musikanläggning av märket iPOD och lyssnade på För kärlekens skull av Ted Gärdestad. Max Modig hyperventilerade för att försöka bli av med en del av den skamning som var förödande för hans höga blodtryck (enligt hans husläkare Anders Anell i Andersberg) som han så ofta kände komma annalkandes. Kanske ännu mer nu när Julius Arvén bett honom att i sann kognitiv anda bli varse sina känslor, skriva ner dem och sedan bearbeta de negativa tankarna. Detta till trots att Julius Arvén i grunden inte tyckte om kognitiv terapi. Julius Andrén ville bara ståta med sitt namn i den särskilda foldern för kognitiva terapeuter som hade en egen intresseförening vid namn (KOT).

Nu skulle Max Modig ta reda på när nästa buss gick till Skärplinge via sin bärbara dator som han kopplade upp via sin Ericssontelefon, eftersom kommunen infört taxiförbud på honom efter att man fått en nota från Gävle Taxi på 28 000 kr bara under juni månad. Det gick en buss kl 11 30, konstaterade han. Klockan var nu 0915. Om han lånade en olåst cykel på Stenbärsvägen i Sätra eller gick över till sin goda vän, landstingspolitikern, Osa Olson, mitt emot restaurang Pling Plong, så var det nog inga problem att hinna åka till Helga Hest halv tolv.

Sid X
Max Modig skulle t.o.m. hinna jobba på en travesti (en slags ordlek) på Neuilly-dikten av Strindberg. Att likna Strindbergs stil kunde inte vara omöjligt. Han hade trots allt en fil. kand. i bl.a. idéhistoria. När Max Modig läste en kurs i neo-saussureansk språkvetenskap med Hans Rudsänger (lärare på Gävle högskola) förra året, då hade Max Modig fått en sådan enorm lust att skapa själv och inte bara travestera/härma andra. Rudsänger var för övrigt inte bara docent i nordiska språk utan också författare. En mycket duktig sådan. Rudsänger hade även fått honom att observera skillnaden mellan HÖG och LÅG SITUATIONSDEIXIS (lingvistikjargong med versaler!). Den skillnaden trodde han inte ens att den ”gumsjuka” feministen Lea Lokatt på Arbetarbladet hade full koll på.

Max Modig tyckte att det det var pinsamt att den mest respekterade kritikern i Gävle möjligen med undantag för Johan Järv på Gefle Dagblad kunde ha sina recensionsböcker i en hög på golvet i sitt fula opersonliga krypin på Arbetarbladet. Hur seriöst verkade det? För Max Modig, som älskade att laga mat var det som att lägga sina matingredienser på golvet, sopa upp dem och sedan laga sina favoriträtter. För Max Modig var Lea Lokatt själva inkarnationen av vulgärrecensionen och det mest makabra var att hon ofta skrev i ämnen som hon inte alls behärskade. För Max Modig var Lea Lokatt recensionsvärldens Anna Anka som bara pyste ut löjeväckande uttalanden så fort man klämde på henne. Men den personen var inte Max Modig. Han ville inte ta i Lea Lokatt med tång. Hon var varken man eller kvinna. Snarast androgyn. Tvekönad.

Chefredaktör Luther Larsson borde verkligen ta henne i örat. Förmodligen var det vattentäta skott mellan de olika avdelningarna. Max Modig visste själv hur mer eller mindre omöjligt det var att ens få in ett bemötande i tidningarna om Arbetarbladet eller Gefle Dagblad skrivit något fel och missvisande om kultur- och fritidsförvaltningen (KUF), trots att Mats Modig och Luther Larsson var med i samma Rotaryklubb.

Nu skall vi se, funderade Max Modig och tänkte så att håren reste sig på hans skalliga hjässa. Han kunde redan nu se hur han säkert och tryggt stod på Gävle Rotarys måndagsmöte på restaurang Bara Vara i höst och berättade om sin kommande diktsamling. De skulle få chansen att njuta av hans ordkunskap innan han ens skickat ett recensionsexemplar till Gefle Dagblad och Arbetarbladet. En kultur- och fritidschef som själv skriver dikter och ger ut en diktsamling på Boooks on Demand (BOD) på Gotland var inte kattskit. Kanske att kommunen kunde stödköpa 500 exemplar som man sedan kunde skänka till afrikaner som läste svenska på Högskolan i Gävle.